#Limbo är berättelsen om en pojke och jakten på hans syster. Allt börjar med ett par vilsna ögon i mörkret; du vaknar upp mitt ute i en dimmig skog och vet instinktivt att du måste ge dig iväg för att leta. Något som är lättare sagt än gjort. Limbos kombination av klassiskt plattformshoppande och smarta fysikpussel är nämligen en farlig sådan.
Att dö för att leva
Äventyret går genom okända landskap. Under den inledande timmen stöter den lilla namnlösa pojken på spindlar, elakt skogsfolk och allehanda otrevligheter. Allt du har att försvara dig med är dina förmågor att gå, hoppa och ta tag i saker. Spelets skapare har inte prioriterat att förklara någonting för dig utan det är upp till dig att lära dig hur man spelar Limbo. Det förstärker bara känslan av att vara utelämnad och Playdead gör spelare en stor tjänst genom att inte skriva dem på näsan.
Skogen är en förrädisk plats fylld av djupa gropar, stora spindlar och mörka hot.
Jämte det vackert penslade skugglandskapet är döden det centrala temat här. Den genomsyrar spelets design i allt från den svartvita estetiken till den ödesmättade tystnad som får utgöra bakgrundsmusik. Och precis som i Jonathan Swifts förstklassiga pusseläventyr #Braid använder du dig av döden för att lära känna din omgivning och ta dig vidare på din färd.
Den mörka skog och hotfulla stad som det hela utspelar sig kring är till bredden fyllda av fällor, stup och olika monstrositeter som vill dig illa. Problemlösningen är oförlåtande på sina håll och har du väl påbörjat något – satt igång ett maskineri eller kanat ned för ett hustak – finns inget utrymme för misstag. Det innebär att du kommer att dö ofta och hårt. Som motvikt till det här är ett effektivt sparsystem som alltid låter dig börja om från ett naturligt ställe. Stundom känns det därför lite som att spela #Trials HD utan motorcykel... i pusseltappning.
Playdead själva kallar det här greppet för ”learning by dying”, vilket naturligtvis bara en snygg omskrivning av det beprövade trial and error. Likväl fungerar det riktigt bra. Limbos fysikpussel blandar sådana vitt skilda faktorer som gravitation, elektricitet, farliga eldar och knapptryckande huller om buller. Återkommande under hela upplevelsen är den stora glädjen i att inse hur ett problem ska tacklas och att till sist ta sig vidare genom en passage medelst vältajmade knapptryckningar.
Svart på vitt
Spelets starkast lysande kvalitet vid sidan av pusslen är tvivelsutan dess yttre. Med hjälp av bakgrundsbelysta kulisser och en genomgående färglös palett är det här något av det vackraste som givits ut till Xbox 360. Snart sagt varenda sekund ur spelet är en tavla, som gjord för ramas in och hänga upp på väggen. Tillsammans med en sparsmakad ljudbild gör det Limbo otroligt mysigt att spela.
Muntra scener är inte Playdeads kopp té.
Limbo kommer knappast att få ett lika stort genomslag som 2008 års Braid – helt enkelt därför att det inte är lika smart till sin utformning. Det hindrar dock inte danskarna från att måla upp en av de mest kusliga digitala målningar jag någonsin sett. Spelet är fullt av små detaljer, gömda skatter och intressant design som lockar dig längre och längre in i Playdeads svarvita sagovärld.
Enligt gängse modell är 1200 Microsoft-poäng rätt mycket pengar för ett indielir med fyra-fem timmars speltid. Låt inte det avskräcka dig från att pröva det här fantastiskt stämningsfulla lilla pusselspelet. I annat fall går du miste om ett välpolerat plattformsspel som i flera avseenden gör något nytt.
Gör inte det.
