Till att börja med måste jag göra alla som förväntar sig bestialiska smiskningar på olika kroppsdelar besvikna. #Deathspank är, hur osannolikt det än kan låta, namnet på spelets huvudperson, en riddarliknande figur som delar ut rättvisa och trampar på ondskan med sina bepansrade fötter. Detta utförs på sant spelmanér genom att hacka, dunka och skjuta på allting som rör sig samt en del som inte rör sig. Spelet beskrivs visserligen som ett actionrollspel, men det enda rollspelsliknande är dialoger och ett levelsystemet.
Eubrick the Retired, tidigare känd som Eubrick the Bitter, tidigare känd som Eubrick the Undefeated...
Dialogerna tillför egentligen inte speciellt mycket bortsett från möjligheter att strössla knäppa kommentarer kring sig, och om du inte tycker om pladderhumor lär du inte uppskatta dem.
Levelsystemet är enkelt men effektivt. Du får erfarenhet av att hacka ihjäl saker och klara uppdrag. När du har samlat ihop tillräckligt mycket XP för att gå upp i nivå får du välja ett spelkort som ger Deathspank någon fördel, till exempel snabbare förflyttning, förmågan att bära tyngre rustning, högre skada i närstrid och så vidare. När du har valt spelkort är det bara att ge sig ut och fortsätta med hackandet.
Dubbelsmisk och humor
Det går att spela coop, men det är ganska begränsat, inte enbart för att det bara går att göra lokalt, utan även för att medspelarens karaktär Sparkles the Wizard inte är mer än en sidekick åt huvudpersonen, och därmed begränsad på nästa alla upptänkliga sätt. Det är fortfarande ganska underhållande, men förvänta dig inte för mycket.
För att enklast besegra skelett, slå mot benen.
Deathspank är fylld till bredden men kufiska detaljer och allmänna knäppheter, i sakens positiva bemärkelse. Mycket av humorn är egentligen ganska trivial knäpphumor, lite åt Monty Python-hållet, men om det faller dig i smaken kommer du att stortrivas. Stilen känns igen från Monkey Island-titlarna. När du ska slakta kycklingar som attackerar drakar ska du bevisa att du gjort jobbet genom att överlämna kycklingläppar.
”Men kycklingar har väl inga läppar?”
”Såklart de har, hur ska de annars kunna vissla?”
Larvigt, ja, men det blir ganska underhållande i stora doser. Precis som vattenballonger. Bortsett från humorn är det egentligen bara en sak som riskerar att dra ner din spelupplevelse i gyttjan, och det är att spelet riskerar att bli ganska enformigt. Stridandet är så enkelt att det, en aning förenklat, handlar om några timmars knappbankande utan större finess eller taktik. Urvalet av vapen och olika former av attacker, plus de charmiga omgivningarna, räddar visserligen mycket, men spelet avnjuts bäst i lagom långa doser under flera spelsessioner. Dels minskar det risken att det känns enformigt, och dels får det spelet att räcka längre.
