Nu är våra svenska utvecklare GRIN tillbaka med uppföljaren till det redan nämnda spelet. Och så här i efterhand med en uppföljare i min hand kan vi nog också erkänna att ettan blev en hyfsad succé trots en del klagomål från både recensenter och spelare.
Storyn i GRAW 2 är som följer. Du, i rollen som veteranen kapten Scott Mitchell, är tillbaka med dina kompanjoner i det amerikanska elitförbandet Ghost. Handlingen tar vid där den slutade i det första spelet i serien, det vill säga i ett oroligt Mexiko år 2013. Denna gång har det dock gått riktigt illa då de mexikanska rebellerna har kommit över pakistanska kärnvapen som de hotar att skicka iväg mot amerikanska städer.
Mitt starkaste intryck från den förra upplagan av GRAW var introduktionen i samband med det första uppdraget. Utsikten var helt makalös. Vyn över Mexiko City var något jag aldrig skådat tidigare i ett spel. Väl nere på marken började jag dock se motorns, eller rättare sagt, banbyggarnas begränsningar, men mer om det senare.
Det första uppdraget i GRAW 2 är dock inte lika spektakulärt. Du landsätts med helikopter i en mexikansk bergsby där ditt uppdrag är att neutralisera rebellernas artilleri i området. Med avsaknaden av pompa och ståt i inledningsfasen inleds så spelet. Att komma in i det är busenkelt. Till ditt förfogande har du tre ghosts som var för sig är specialiserade inom till exempel prickskytte eller understöd.
Lättstyrt
- men inte utan problem
För att styra dina kompanjoner finns ett snillrikt kontrollsystem som är väldigt enkelt att använda. Med hjälp av scrollhjulet kan du antingen välja hela din styrka eller enskilda soldater och beordra dem att utföra diverse handlingar. Enkelheten har två sidor, dels är det väldigt simpelt att använda men det är samtidigt alldeles för begränsat. Du kan till exempel inte beordra dina mannar att huka sig eller ta skydd. Problemet löses till viss del av den taktiska kartan där du med högre noggrannhet kan styra och ställa på det digitala slagfältet. Trots sin enkla uppbyggnad har dock den taktiska biten i GRAW 2 ett par rejäla missar.
När de taktiska elementen näst intill försvinner på grund av dess begränsningar kan man ju alltid hoppas att den artificiella intelligensen blir räddningen. Tyvärr har även den ett par allvarliga fel. Även på den högsta svårigheten slutar aldrig dina egna mannars dumdristighet, fiendens pricksäkerhet och cynism att förvåna. Lyckligtvis kan du styra dina soldater någorlunda dit du vill men det hindrar dem inte från att springa fast bakom all bråte som finns utspridd lite varstans på slagfältet.
Tidigare nämnde jag mina invändningar på banornas utformning i det första GRAW. Olyckligtvis lider uppföljaren av samma problem. Trots imponerande fysik, enorma ytor och fina texturer är de förvånansvärt stela och tomma. Du kan inte öppna dörrar eller interagera med omgivningen på andra sätt. Du har bland annat ett prickskyttegevär till ditt förfogande som begränsas av spelmotorn. Fienden syns nämligen inte på hur långt avstånd som helst, vilket gör mycket av meningen med ett kikarsikteutrustat gevär går förlorad.
