Recension – Lock On: Modern Air Combat

På senare tid har östeuropeiska spelutvecklare fått in en fot på den västliga spelmarknaden. För ett par år sedan släppte ryskbaserade Maddox Games kanske den bästa simulatorn någonsin i Andra världskrigsmiljö, Il2 Sturmovik. Ett annat ryskt företag, Eagle Dynamics, även känt som Flying Legends, släppte i mitten av 90-talet sitt hyllade Su-27 Flanker. Med åren uppgraderades spelet för att år 1999 nå version 2.0. Spelet var i grund och botten detsamma som version 1.0, men med rejält förbättrad grafik. Den sista uppdateringen till spelet, version 2.51, utökade spelet med den flygbara MiG-29:an. Spelet var utmärkt i de flesta avseenden, men trots det sålde spelet inte speciellt bra i väst. Självklart var en anledning bristen av flygbara västliga maskiner.

Flanker 3.0?

Nu är Eagle Dynamics tillbaka igen, denna gång med sin nya simulator Lock On: Modern Air Combat, eller Lock On: Air Combat Simulation, som det heter här i Europa. Spelet bygger även till stor del på Flanker 2.51: krigsskådeplatsen är densamma, flygkänslan är densamma, uppdragseditorn densamma och så vidare. Vid en första titt får man känslan att det är en grafisk uppdatering av Flanker 2.51 med tre stycken nya flygbara kärror: amerikanska
A-10 Thunderbolt II, F-15C Eagle och den ryska Su-25 Frogfoot. Med alla olika varianter finns det alltså åtta stycken flygfän att spaka: två amerikanska, fem ryska och en tysk variant av MiG-29:an som lämnades kvar i Tyskland när järnridån föll.

Ryckigt

LOMAC kräver en mycket kraftfull maskin för att rulla på hyfsat. Systemkraven säger att 256 MB är tillräckligt, men som alltid ska man ta dessa siffror med en nypa salt. Själv har jag 512 MB och kan säga att det är nästan gränsfall. Laddtiderna varierar stort mellan en halvminut till ett par sekunder. För att ta del av den lysande grafiken är ett grafikkort av den nyare sorten ett måste. Visserligen är de flesta grafiska detaljerna skalbara, och ser helt okej ut i lågdetaljläget. Med min hårdvara får jag ungefärliga 30-40 FPS med alla detaljer i max. Förutom den uppiffade grafiken på flygplanen och terrängen finns ett nytt gäng effekter, som till exempel: heat blur, reflekterande vatten och olika väderförhållanden som regn och snö. Snyggt men krävande. Bara genom att ställa ned detaljrikedomen på vattnet tjänar man 5-10 FPS.

Flanker-seriens stora svaghet har alltid varit avsaknaden av närvarokänsla där den rätt trista kampanjen endast bestått av en serie uppdrag. Tyvärr är inte LOMAC annorlunda, men det betyder inte att kampanjen är tråkig. Janes F-15 har kanske en av den bästa enspelarkampanjen i en flygsimulator någonsin och även den är uppbyggd av en rad scriptade uppdrag. Jag kan inte påstå att kampanjen är den bästa jag upplevt men är betydligt bättre än den i Flanker 2.0, men den känns fortfarande lite steril och linjär.

Antingen hatar eller älskar man flygsimulatorer. En anledning till detta är förmodligen svårheten att komma in i spelen. Inlärningströskeln är betydligt högre än i de flesta spel.
Inte alla gillar att blada igenom en manual som får vilket skönlitterärt verk som helst att verka litet. Men de jättelika manualernas tid är förbi. Spelet skeppas nämligen med en instruktionsbok på cirka 50 sidor där de mest grundläggande demonstreras. På CD-skivan finns en betydligt utförligare manual med alla knappkombinationer, information om flygplanen med mera.

Flanker-serien har alltid varit beryktad för sin realistiska flygkänsla. Samma nivå av realism finns även i LOMAC, inte bara flygkänsla utan inom det mesta. Turligt nog för alla nybörjare är realismen ställbar, allt ifrån missildödlighet till förenklade kontroller kan justeras efter eget tycke.

Flygplanen

LOMAC:s stjärna är naturligtvis A-10:an. Med sin relativt enkla uppsättning elektronik och den förödande sjupipiga 30 millimeters GAU-8-automatkanonen är Warthogen spelets mest oglamorösa flygplan. Ryssarnas motsvarighet till A-10:an är den stryktåliga Su-25:an. De andra ryska planen Su-27, Su-33:an och MiG:en är designade för luftstrid men har, om än en begränsad, möjlighet att slå ut mål på marken. I jänkarnas F-15 finner vi spelets mest justerbara och avancerade radar. Kort och gott kan man säga att det finns två typer av flygplan: jordfräsarna och de betydligt snabbare jaktplanen.

Slutord

Efter flera års förseningar är LOMAC äntligen här. Spelet är förmodligen den viktigaste simulatorn på väldigt länge. Spelet påminner visserligen mycket om Flanker-serien och har en del jobbiga missar som långa laddtider och högt systemkrav, men med de nya flygplanen, den upphottade grafikmotorn, stabila flerspelarläget och mycket mer är detta ett absolut måste för den som har det minsta intresse av modernt stridsflyg.