Recension – Enclave

När man hör ordet konsolkonvertering blir man fort skeptisk. Halo och Grand Theft Auto 3 är dock lysande undantag som bevisar att konsolkonverteringar kan bli bättre än sina original. Visst, majoriteten av konsolkonvertingar blir inte direkt bra. Bakvända kontroller, menyer som får en att gråta osv. Enclave är inte en vanlig konvertering, utan en svensk sådan. Hur bra är då spelet? Så där lagom som vi svenskar tycks gilla så mycket?

Spelets så kallade bakgrundshistoria är ungefär lika avancerad som den brukar bli i fantasy-inspirerade actionspel. Det hela började för länge sedan då demonen Vatar och hans armé nästan besegrat Celenheims kraftigt försvagade styrkor. Ur hopplösheten uppenbarade sig då en ensam magiker för att en gång för alla göra slut på demonen. Med all sin kraft slog han sin stav i marken och släppte lös naturens vrede. På en natt förändrades allt. Himlen färgades svart, marken översvämmades av kokande lava. Mitt i allt detta kaos spräcktes marken och en enorm ravin skapades. Under flera århundraden var gott och ont åtskiljda av denna ravin. Men under tidens lopp minskade klyftan i storlek och gjorde det möjligt att passera mellan de två en gång åtskiljda kontinenterna. Då sammandrabbningar på gränsen blev allt vanligare var det bara tidsfråga innan ett fullskaligt krig bröt ut.

Här tar spelet sin början, och redan här står man inför ett val - good or bad. Självfallet är ondingarna betydligt intressantare än sina godartade kollegor. I vardera spelarbås finns sex stycken valbara karaktärer. Den mörka sidan kan stoltsera med en assassin, en sorceress, en berserker, en liten goblin, en stor och fet bombardier och till sist en form av magiker som återvänt från de döda. I motståndarlaget hittar vi en knight, en huntress, en druid, en halfling, en engineer och en wizard. I stort sett kan karaktärerna delas upp i tre kategorier. Den första är nästridskategorin, där yx- och svärdviftande galningar trivs. Namnet på den andra kategorin är, i brist på en bättre benämning, långdistans. Ondingarnas assassin och gullepluttlagets huntress finner vi här, då dem är expert på, just det, pil och båge. I den tredje och sista lådan bor magikerna och deras magier. Visserligen går några av karaktärerna att utrusta både med svärd och pilbåge, men att en druid springer och viftar med en dolk ser helt enkelt inte normalt ut. Att spela igenom spelet som knight eller berserker är det lättaste alternativet. Den som då tycker att det blir för lätt kan då prova en bågskytt eller magiker.

Sammanlagt finns ett tjugotal banor att springa igenom. Under resans lopp besöker man underjordiska gruvor, vackra alvpalats, gotiska slott med mängder av fällor och mycket annat. I början är de rätt små i storlek, medan banorna mot slutet ökar rejält i omfång. Varenda skådeplats är extremt detaljerad. Inte bara banorna utan grafiken i sin helhet är spelets absoluta höjdpunkt. Istället för att babbla upp varenda detalj om grafiken gör man nog bättre i att beskåda skärmdumparna till höger. Vad bilderna dock inte talar om är hur allt ser ut när allt i rörelse. Animationer är mjuka och fina, så där finns inga direkta klagomål. Men som alltid när det gäller fin grafik, krävs en hel del datorkraft. När fienderna kom i horder minskade mina fps till ett ensiffrigt nummer. Vad gäller musik och ljud finns inte heller mycket att gnälla över. En liten kul detalj är att ondingarnas goblin snackar svenska.

Enclave har dock samma problem som alla andra i sin genre. Spelet är alldeles på tok för kort, men klarar sig ändå rätt bra tack vare alla de olika spelbara karaktärerna. Spelet blir heller aldrig riktigt svårt. Det tog mig ett par timmar att spela igenom. Bristen på multiplayer är också ett stort minus som också drar ned kraftigt på livslängden.

Slutord

Enclave är både snyggt och kul att spela. Spelet är inte på något sätt revolutionerande, men håller ändå en väldig hög klass vad gäller grafik, ljud och spelkänsla. Spelet är ett givet köp för den som gillar hack'n'slash-action. Ett lagom svenskt spel helt enkelt.