Är du man eller kvinna? Det är det första beslut jag måste ta när jag börjar spela #Halo: Reach. Och egentligen det enda, för efter det rullar det på med storslagna händelseförlopp och mäktiga intriger hela vägen till det tämligen avlägsna slutet. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. I Halo: Reach är du en anonym Spartan, mänsklighetens elitrymdsoldater som kulminerade i Halo-seriens hjälte Master Chief.
Trots att du ingår i en spaningsgrupp blir stealth-delen av uppdragen aldrig särskilt långvarig.
Men denna gång är han inte med, istället är du en rookie, nyss förflyttad till spaningsgruppen Noble. Ditt callsign är Noble Six, och det är allt du får veta om hjälten innan du landar i en koloni som ingen har hört av på ett tag. Uppdraget är att luska ut vad som har hänt och varför ingen svarar på anrop. Och direkt vid landningen fattar man att något är fel, det är tyst, alldeles för tyst.
Att gå igenom tomma hus och gårdar är en lite kuslig upplevelse, och jag undrar ständigt om det runt hörnet kommer att braka loss. Jag väntar mig helt enkelt en kakafoni av action, explosioner och fiender, men får istället en till utforskande maskerad tutorial där jag lär mig grunderna. Och sedan börjar förstås den där actionkavalkaden ändå och är vackrare och intensivare än någonsin, men redan från början känns det här som ett lite mer eftertänksamt och tillbakalutat Halo. Fast det är förstås en mikroskopisk nyansskilnad vi pratar om här, du behöver inte oroa dig för att tvingas gräva igenom kolonisters soptunnor som den värsta rymd-CSI i jakt på ledtrådar. Det är action och stora gester som gäller, nästan hela vägen.
Välkommen hem
Spelmässigt känner man igen sig direkt, åtminstone om man som jag tillbringat många, långa timmar med (#Halo 3, som jag nu kan avslöja var Super PLAY-redaktionen (och därmed indirekt FZ-redaktionens) officiella spel. Och även om det tog ett par minuter innan mina tummar än en gång vande sig vid den särskilda Halo-känslan, med dess oförlåtande autosikte och flytande känsla när man går, så skrattade jag faktiskt till lite grann när jag hoppade första gången. Det finns ett särskilt ”Halo-hopp”, och du som spelat spelen vet vad jag menar. Du liksom flyter tyngdlös genom luften i någon sekund, och kan ta dig upp på saker du inte trodde gick att komma upp på. Ursäkten är förstås att du är en Spartan, och ditt pansar låter dig göra övermänskliga saker, men inget annat spel har ett hopp precis likadant som Halo-spelens.
Dina nya bästa vänner och vapenbröder (och –syster) – Noble Squad.
Det mesta av spelmekaniken (ett av mina favoritord, som trogna läsare antagligen har märkt vid det här laget) känns också igen. Du kan som vanligt plocka upp två olika vapen, och vill du ha det där feta raketgeväret eller energisvärdet får du snällt släppa någon av dina gamla favoriter. Du har en sköld som tar skada före du gör det, och som långsamt laddas upp om du håller dig i skydd några sekunder. Och du har även en mer eller mindre valfri förmåga inbyggd i ditt pansar, som kan bytas ut vid särskilda stationer. Du kan till exempel kasta ner en energisköld, låsa pansaret så du är osårbar en stund, sprinta eller skapa ett vilseledande hologram för fienden att skjuta på. Samt det bästa av allt: jetpacket! Men jag återkommer till det.
