Recension – Medal of Honor Allied Assault: Breakthrough

Först en rejäl invasion, sedan vidare mot Berlin - och därefter ett steg tillbaka för att återuppleva ökenkriget och landstigningen på Sicilien. Se där evolutionsprocessen för Medal of Honor Allied Assault.

Senaste expansionen, den andra i ordningen, handlar alltså om de allierades strider i Nordafrika mot stenhårda Rommels pansartrupper (även om man aldrig får ta del i något större pansarslag) och den efterföljande invasionen av Sicilien, där de allierades första brohuvud mot tyskockuperade Europa etablerades. 11 singelplayeruppdrag finns att bita i, ackompanjerade av braket från 12 nya vapen, däribland ett antal italienska. På multiplayersidan hittar vi nio nya kartor, däribland de klassiska krigsskådeplatserna Monte Cassino och Anzio.

Italienska skrik som omväxling...

Som vanligt har utvecklarna jobbat hårt med närvaron och stämningen i de miljöer som byggts upp runt uppdragen. Denna gång finns det dock möjlighet att hårdpiska fascistisk stjärt vid sidan av nassarnas, och det är därför lika vanligt att höra fienden vråla på italienska som på tyska, och tempot är rasande snabbt från början till slut. Uppdragen blandas föredömligt, ena stunden smyger man runt och försåtsminerar en flygplats (i den händelse att de italienska planen inte skulle störta av sig själv...) för att i nästa sitta vid kulsprutan på en jeep och peppra förföljande tyska soldater. Att notera är dock att det inte är 2015, som låg bakom det ursprungliga Medal of Honor, som utvecklat denna expansion, utan ett företag vid namn TKO Software.

Det kanske är därför som det känns som att Breakthrough saknar lite udd, och att det hela har gjorts förut både en och två och tre gånger. Det är tredje gången nu som jag skjuter mig fram runt en snitslad bana för att spränga fientliga LV-kanoner, det är tredje gången jag hoppar (eller kraschar) med fallskärm, och det är tredje gången jag fastnar i tröttsamma arkadsekvenser som verkar ha lagts in med det enda syftet att göra expansionen svårare att klara.

Det går som på räls - tyvärr

Vissa av dessa påtvingade arkadpartier är närmast oändligt irriterande som när man helt ensam måste stoppa en bataljon med tyska stridsvagnar som anfaller från två håll. Till sin hjälp har man två granatkastare på varsin sida av huset man försvarar, och dessa måste man springa mellan som en galning för att ha en chans att få stopp på stridsvagnarna innan de når stadsmurarna och slaget är förlorat. Fallskärmsjägaren som man har i släptåg gör dock ingen ansats att hjälpa till utan står istället och glor på en radio.

Sådant irriterar.

Något annat jag stör mig på är att allting i MoHAA: Breakthrough känns så detaljstyrt. Man springer längs en på förhand lagd hinderbana. Det har det förstås varit även i tidigare MoH-spel, men där lyckades man gömma undan gränserna betydligt bättre. I Breakthorugh blir det nästan löjligt ibland. För att de scriptade sekvenserna i spelet ska klicka i som de är tänkta, tvingas man ta sig framåt på ett på förhand uppgjort sätt. Alltså finns det bara en väg ut ur en ockuperad by genom ladan där det står 20 tungt beväpnade soldater och väntar på att få peppra en med tungmetall. En fallskärmsjägare med minsta uns av självbevarelsedrift skulle istället gått runt huset, hoppat över den halvmetershöga muren eller klämt sig förbi stridsvagnsvraket som blockerar landsvägen, men se sådant går inte. Infanteristen John Baker klarar varken att hoppa eller krypa, för utvecklarna har bestämt att han måste in i ladan genom de stora portarna.

Det kanske låter som jag är på väg att såga MoHAA: Breakthrough, men så är faktiskt inte fallet. Expansionen är säkert värd sina pengar, den bjuder på en oslagbar närvarokänsla med bra musik och snygga grafik- och ljudeffekter (även om även dessa är "recyclade"). Och det är framför allt nära nog omöjligt att lägga ifrån sig när man väl börjat spela det, vilket väl få ses som ett bra betyg.

Kul ny multiplayerform

En välkommen nyhet är multiplayer-spelformen Liberation, som borde kunna ha potential för att bli ett nytt Team Fortress. Här handlar det om att man måste befria samtliga i sitt lag och ta till fånga motståndarnas spelare. Till sin hjälp har man också en ny spelarklass: ingenjörssoldaten. Bra när man ska röja minor.

Medal of Honor: Breakthrough bjuder på ett par timmars lysande skjutarfest. Hade det bara kunnat undvika de värsta avigsidorna med scriptade sekvenser och trista arkadinslag, så hade det fått mer än godkänt. Fast redan en treplussare ska man vara nöjd med, om man är expansion till ett spel med två år på nacken.