Recension – Dragon's Lair 3D: Return to the Lair

Understundom faller det sig så, att man får tag i ett spel som man nöjt känner att man inte behöver spela en vecka. Spel man möjligtvis hade imponerats av under C64:s glansdagar. För det finns sannerligen inte många goda ting med Dragon´s Lair 3D.

För ungefär 20 år sedan (oj, man börjar bli gammal!) var Dragon´s Lair ett mycket populärt arkadspel som blev känt för sina tjusiga animationer. Men varken 80-talets retrovåg eller nostalgisuckar i timmar kan få detta actionspel att bli något annat än ett budgetspel för barn om några månader. Visst har man spelat sämre - det är inte katastrofalt dåligt. Men man kommer inte ifrån känslan av att allt kunde, och framför allt borde, varit mycket bättre.

Disneys gamle vapendragare Don Bluth var en fena på bild i skolan, och har ritat en del bra filmer. Här används hans animationer flitigt som mellansekvenser och ligger i linje med hela spelet, som är tillverkat i serieanda. Vissa gillar inte det tecknade stuket, andra älskar det. Här spelar det ingen roll, för visuellt sett får spelet knappt godkänt ändå. Precis som allt annat med Dragon´s Lair 3D hade man hoppats på bättre.

Hyfsat spel för de yngre

När jag läste på Komvux hade jag en kurskamrat som talade med en västgötsk dialekt vars meningar konsekvent slutade med en lätt höjd ton. Ni vet, ungefär som norska kan låta. Glatt... käckt... och... fullständigt outhärdligt. Exakt så låter den yppiga blondin du skall rädda från drakar och magiker. Med tanke på att alltihop är trist, knapphändigt och ofullständigt känns det som sagt som den yngre spelskaran kommer uppskatta det mer. Inte för att de är dumma; jag har mer än en gång blivit imponerad av knattars förmåga att lösa problem. Däremot känns det helt enkelt mer som ett barnspel. Det stimulerar inte en normalt funtad vuxen spelare tillräckligt för att spela vidare. Det är överlag enkelt, även om kontrollen är kass. När det väl blir svårt beror det på något litet irritationsmoment du glömt, och således får du gå tillbaka och leta. Frustrerad stänger man ganska snabbt av. Här är det inte fråga om huruvida man klarar av spelet, utan om man klarar av att lida igenom det.

Vissa av er vill kanske veta åtminstone en gnutta av handlingen..? Okej då. Som det godas utsände är du Dirk the Daring, en gänglig riddare som söker efter den väna prinsessan Daphne som rövats bort av en elak trollkarls-farbror. För att ta dig dit behöver du några amuletter, ett bredsvärd, en gnutta uppfinningsrikedom och ett ton med tålamod. Så, ni hajar ungefär?

Låga minimikrav, lätt att lära sig

Jag sade att det inte är katastrofalt dåligt. Vad är bra då? Tja, systemkraven på dator är mycket låga (se här intill), och inte alltför gamla barn kan tänkas uppskatta spelet, även om rekommendationen är satt till 11 år. Men köp det inte för fullpris för guds skull. Vill man ha liknande, snälla men bra lir till de litet yngre är Tomb Raider eller endera av Monkey Island-spelen bra alternativ. Konsolägare? Rayman, Kingdom Hearts, Ratchet & Clank eller Super Mario, alternativen är många. Det som stör i mångt och mycket är att det känns som man lagt sig till ro och tänkt att det räckt att släppa ytterligare en Dragon´s Lair-titel. Men tiden har på alla fronter kommit ikapp serien. Allt från bandesign, svårighetsgrad och idéer överlag till stridssystem, finesser och bredd har gått spelet förbi. Kvaliteter som vår riddare Dirk bör tillerkännas i övrigt är att hans spel är sött, väldigt lätt att lära sig, och har en del skojiga figurer.

Nostalgi? Förgäves...

Det finns normalt sett mer att säga om ett spel, men jag anser att det sagda räcker. Har ni småsyskon eller vet någon som letar efter ett blodfattigt spel som inte behöver en värstingdator och kommer kunna införskaffas till rabatterat pris om ett tag, är Dragon´s Lair ett bra köp. Ni övriga, låt det stå kvar i hyllan och dra dina nostalgiska suckar utan att svärta ner minnena av vad som var men definitivt inte har blivit.