Recension – Homeworld 2

Vad som gjorde Homeworld till en sådan succé var främst, men inte enbart, att det introducerade det klassiska RTS-konceptet till rymden. Det var nu möjligt att röra sig i alla vinklar och man fick möjligheten att anfalla fienden både ovan och underifrån vilket ofta överraskade de inbitna RTS-spelarna. Homeworld är ändå tydligt ett RTS i grunden då spelet har ett klassiskt resurssystem och man bygger enheter samt forskar fram nya tekniker som i de flesta andra spel i genren. Men Homeworld blev så framgångsrikt då det lyckats med alla aspekter; superb grafik, en singleplayer-del med bra story, fungerande multiplayer, väl fungerande kontroller och framför allt ett nytt tema med en viss verklighetskänsla. Inga enheter som maniskt står och skjuter eller slår på varandra utan istället häftiga flygstrider där skeppen cirklar runt varandra medan de försöker få in träffar.

Men för att besvara frågan som ställdes innan; Nej, Homeworld 2 är inte ännu en innovation utan bygger vidare på ettan. Det är egentligen bara positivt det då det förvånansvärt nog bara är ett fåtal andra spel som följt Homeworld i rymd-RTS-genren. Så ovanstående beskrivning av Homeworld passar lika väl in på tvåan som på ettan.

Storyn i tvåan tar vid hundra år efter där ettan slutade. Hiigara, folket man ledde till sin hemvärld i ettan, har börjat bygga upp sin planet när ett nytt hot visar sig. Vaygr med krigsherren Makaan som härförare hotar hela Galaxen och Hiigaras moderskepp, din bas, lyckas precis undkomma anfallet mot hemvärlden. Uppdraget blir dock större än att rädda sin hemvärld och storyn som tar vid är minst lika fängslande som den i ettan.

Något ironiskt så är nyheterna i Homeworld 2 precis de förbättringarna jag beskrev med en viss pessimism ovan, nämligen ny grafik, ny story och en och annan innovation. Som ovan sagt är det i Homeworlds fall däremot inget problem då speltypen absolut inte exploaterats till döds ännu. Även om grafiken i ettan till och med fortfarande är konkurrenskraftig så är den klart ännu bättre i tvåan. Effekterna har förbättrats, skeppen är mer detaljerade och bakgrunden med stjärnor, nebulosor och planeter är än vackrare än innan.

Svårt

Vad jag, och säkert många andra, fått lära sig den svåra vägen är att Homeworld 2 är klart svårare än ettan och även de flesta andra strategispelen. Redan på andra banan får man passa sig för att ta det lugnt, annars blir man snabbt överväldigad av fiendeskepp. Man är ständigt attackerad och ofta på flera fronter. Innan man lär sig grunderna i spelet kan man lätt bli lite ställd, men när man lär sig grunderna kan man snabbt producera egna skepp och hämta in resurser för att stå emot fienden. Även om ett svårt spel är klart att föredra framför ett som är för lätt så medför det tyvärr visa minus för spelet. Själv gillar jag spelstilen där man får ladda upp emellanåt i lugn och ro för att sedan avgöra striden i ett stort koordinerat anfall. Det får man aldrig riktigt tid till nu då man hela tiden måste försvara sig mot både större och mindre anfall.

Mindre personligt

Av någon anledning, och jag har ännu inte riktigt lyckats luska ut varför, så har man inte riktigt samma närhet till sina skepp som i ettan. Delvis beror det på svårighetsgraden då man får räkna med att inte kunna behålla något förutom de allra största skeppen längre än en bana. Ofta måste man offra hela sin flotta för att ge moderskeppet tid att bygga nya och bättre skepp till försvar. Dessutom gör de ständiga anfallen att man måste spendera mer tid i översiktskartan istället för med sina skepp för att inte missa en smygattack. Man har alltså inte möjligheten att ha med sig en skvadron från början till slutet som i ettan.

Grafiken på topp igen

Det är självklart tacksamt för grafikerna och marknadsförarna i spel där man slipper lägga datorkraft på stora landskap. Istället kan allt läggas på effekter och mycket detaljerade enheter. Grafiken i Homeworld 2 är precis lika framstående idag som grafiken i ettan var när det släpptes. Att studera striderna i detalj när ett tiotal större skepp bombardera varandra och ett upp emot hundra medelstora och mindre skepp cirkulera slagfältet i formation är en fröjd för ögat.

Multiplayer

Att spela Homeworld mot andra spelare innan folk riktigt förstått sig på spelet var riktigt kul. Möjligheten att styra sina enheter helt i 3D gav möjlighet till flera nya taktiker och spelsätt. Dessutom är de olika sidorna och skeppen i spelet så pass olika att det är svårt att skapa den perfekta flottan. Vaygr inriktar sig på fler, mindre och väldigt specialiserade skepp, medan Hiigara föredrar större skepp som kan klara av flera olika uppgifter. Dessutom finns där en uppsjö olika skepp varav alla är användbara i rätt lägen och därför är det upp till ens egen spelstil hur man vill konstruera sin armada. Denna möjlighet till olika taktiker och upplägg och att man dessutom kan spela sex spelare samtidigt bör leda till flera intressanta strider online eller mot kompisar på det lokala nätverket.

Slutord

Homeworld 2 bygger vidare på det i ettan vinnande konceptet. Förvänta er inga stora nyheter, men det är troligen vad de flesta hoppats på i vilket fall. Med bättre grafik, en ny riktigt bra story och flera smånyheter är Homeworld 2 precis lika bra som föregångaren. Möjligheten att välja svårighetsgrad hade varit tacksam men det leder egentligen bara till att spelet räcker längre. Homeworld 2 är ett absolut måste för dem som gillade ettan och ett mycket bra köp för de som vill ha något nytt i RTS-genren.