Recension – Devastation

År 2075 är världen en annorlunda plats. Ondsinta storbolag och deras militära styrkor håller befolkningen i ett järngrepp i något som kan beskrivas som en företagsstyrd diktatur. I dylika situationer passar en rebellstyrka som hand i handske och självklart finns en sådan, lika självklart med dig som medlem. I rollen som Flynn Haskell tar du dig an uppgiften att med dina medrevolutionärer krossa regimens ondsinta styre.

Storyn må vara klichéfylld till bristningsgränsen, men utvecklaren Digitalo satsar friskt på att skapa originalitet genom att brassa på med en hel rad innovationer. En diger vapenarsenal med ett 40-tal pjäser är ett exempel, annat att man hela tiden samarbetar med datorstyrda karaktärer, att banorna är späckade med föremål som kan användas på olika sätt och mål som varierar ju längre man kommer.

Kvantitet är inte kvalitet

Detta veritabla smörgåsbord av alternativ i den hårt konkurrensansatta shooter-genren ser på förhand mycket lovande ut. I praktiken funkar det sämre, dels på grund av bitvis dåligt genomförda idéer, dels eftersom det blir för mycket av det goda. Banorna är fullsmetade med prylar - flaskor, tunnor, stolar - men deras användbarhet är tvivelaktig: man har massor av vapen till sitt förfogande så det finns absolut ingen anledning att välja exempelvis en krossad flaska i strid. Skräpet blir snarare ett hinder än till hjälp. Plus dock för för att man kan höra var en fiende är när denna förflyttar sig genom skräpet.

Vapnen är av såväl traditionell som nyskapande modell. Välj mellan svärd, hagelbössor, granater, laservapen och en nymodighet vid namn Rat Drone, en bombförsedd råtta som fjärrstyrs till önskat mål. Många alternativ är förstås kul, men överskådligheten och möjligheten till snabba byten går förlorade. Arsenalen är onödigt stor och innehåller flera varianter av samma sort.

Disciplinproblem

På din färd genom uppdragen samarbetar du hela tiden med bottar. De styrs med order (följ med, halt, attackera, försvara) som rätt använda förbättrar dina överlevnadschanser... om det inte vore för att de är just bottar, vill säga. De måste ha missat halt-kommandots innebörd, ty allt som oftast ignoreras det gladeligen, med praktfulla självmord som följd. Man ska hålla reda på upp till åtta bottar. Order kan delas ut individuellt eller till hela gruppen och man kan ta eller ge dem vapen. Svårigheten ligger i att veta vem som är vem, vilket är en stor nackdel om man väljer att köra Simulation-läget (Arcade står också till buds). I Simulation kan endast ett begränsat antal vapen bäras, förflyttning går långsammare med tunga vapen med mera. Bottarna används med fördel som packåsnor, men det är som sagt svårt att veta vem som är vem.

Grafiken drivs av en modifierad Unreal-motor, varför miljöerna är mycket trevliga och kraftigt detaljerade, om än väldigt gråa. Även om karaktärerna kanske inte är så detaljerade och spelaranimationerna inte imponerar som i andra Unreal-motordrivna lir så ser det okej ut. Fysiken lämnar en hel del att önska. Clippingproblem (folk och prylar lägger sig igenom fasta föremål) är vanligt förekommande. Också bandesignen är av bitvis tvivelaktig karaktär, med meningslösa utrymmen, ställen man fastnar i, tonvis med dörrar varav bara vissa går att öppna och så vidare. Bra positionsljud, skapligt tryck i bössorna och en inlagd musikspelare där man lägger in egen musik ger ljudet godkänt, med undantag för huvudkaraktärens ofantligt löjliga hoppljud: han stönar som en enuck med halsinfektion.

Onlinelir offline

Uppdragens karaktär är inledningsvis helt linjära - ta dig från punkt A till punkt B och döda allt på vägen, och ryck eventuellt i nån spak - men en bit in i spelet förändras de till en sorts deathmatch där de två lagen ska förstöra motståndarens respawn-punkt och samtidigt försvara sin egen. Bortsett från medspelarnas ovilja att lyda dina order är den senare formen rätt intressant, med köttiga strider som torde gå hem hos actionfrälsta.

Spelformen i de senare uppdragen finns med som alternativ i multiplayer, då under namnet Territories. Därtill bjuds vi på de välkända formerna Deathmatch, Team Deathmatch och Capture The Flag. Territories är skoj, förutsatt att man hittar en välbefolkad server (uppslutningen online är allt annat än översvallande). Obalanserade vapen och åtskilliga rapporter om regelbundna krascher (något som jag lyckligtvis klarat mig från) är frågetecken för om liret kommer röna några större framgångar på multiplayerområdet. Vill man testa står tolv banor till buds, ett antal som lär öka i och med en medföljande baneditor.

Skala och koncentrera

Devastation är ett ambitiöst projekt som med mängder av vapen, samarbete med bottar och interaktion med omgivningen försöker täcka in en lång rad av shooter-genrens olika förgreningar. Tyvärr vill man lite för mycket och resultatet är ofärdigt, buggigt och oöverskådligt, om än kul när det fungerar. Om man hade koncentrerat sig på att finslipa vissa element - färre vapen, bättre AI, skarpare bandesign, mer användning för prylarna som ligger överallt - kunde resultatet blivit intressant. I sin nuvarande form försöker det vara bäst på allt men blir bara medelmåttigt överlag.