Recension – O.R.B

I O.R.B. axlar spelaren rollen som passiv utvecklare i klanen Malus. Ända sedan tiden då Alice Timander var känd som en ärtig tandläkare har fred och balans rått mellan de gudomliga makterna i universum. Men sedan kom kriget. Ni vet, kriget berättarrösten med det fåniga metalliska ljudet och den dovt gravallvarliga stämman förtäljer rubbade balansen. Malus kompisgudom Aldar fick då på tafsen av "den store förrädaren" och sedermera anslöt sig fler till den mörka sidan, och se, ett spelmanus!

Vi har sett det förut

Nåväl, så illa är det inte. Genom en stor kampanj ledsagas spelaren fram i historien, och på sedvanligt manér måste du klara av varje del för att komma vidare. Något jag aldrig till fullo uppskattat, men det är mitt problem. Du har även en skirmish-del med många småuppdrag att vandra igenom. Kartan och vyn är även de fördelade på klassiskt sätt, dvs en översiktskarta i 2D samt en läcker 3D-vy. Här dyker ett markant problem upp. I mina ögon skall ett stiligt 3D-upplägg användas, och översiktskartan vara mer till hjälp ge en översikt helt enkelt. Problemet är att man utformat kameran så fritt att det aldrig någonsin blir harmoniskt. Man vrider och vänder vy frenetiskt och hamnar i slutändan med den trista översiktskartan i stället. Det borde vara tvärtom. I ett saktfärdigt strategispel hade det funkat, i en byggsimulator hade det varit klockrent. Men i ett småstressigt RTS med rejäla strider, där positionering och tempo är livsviktigt och din vy av saker och ting måste vara självklar, fallerar det. Möjligheten att föra kameran i alla tänkbara riktningar är snygg men opraktisk.
En fungerande tutorial finns, är valfri och helt okej. Väljer du kampanjen förklaras historien utefter din väg genom uppdragen, ackompanjerad av filmer och kvasifilosofiska texter. Filmer och mellansekvenser är genomgående okej, inte i nivå med Final Fantasy, C&C-spelen eller Blizzard utan standard. Standard och okej är för övrigt två ord som hade kunnat sammanfatta hela spelet. O.R.B. lär inte bli en klassiker, men funkar som tidsfördriv om du tröttnat på Homeworld eller inte testat Eve än.

Multiplayer ett lyft?

O.R.B. har multiplayer. Detta krassa konstaterade kan faktiskt hjälpa spelet att nå oanade höjder. För inte mycket är så roligt som en kapplöpning vänner emellan. Här som i de flesta strategispel handlar det konstant om att utveckla och forska fram nya element som underlättar rumpsparkandet av dina fiender. Standard. En rejält fånig grej är (med risk för idiotförklaring om jag misstagit mig) är att du faktiskt kan "bygga in dig". Ni vet hur man målar golvet och inte kommer ut sedan. Här kan du använda dina sista resurser bara för att surt notera att du saknar en specifik enhet som behövs för att komma vidare. Dumt.

Det som är kul är förstås stresselementet. Taktik är alltid kul. Vem hinner först, skall man satsa på få tungt bestyckade destroyers eller många småstickande bin? Dessutom är grafiken helt okej och det mesta i spelet lär man sig snabbt. Det är kort och gott ett inte speciellt nyskapande men småskoj RTS i rymdmiljö. Standard... Det verkar faktiskt som man redan noterat flera av problemen. På hemsidan finner man patchar där taktikkartan i 2D ersatts av 3D, laddningstiderna trimmats och en hel del förbättringar i övrigt erbjuds. Fast bara om du har den nordamerikanska versionen - surt, sa svensken om uppdateringarna. Fast Europeisk version dyker säkerligen upp vad det lider.

Homeworld och Ground Control

Ta ovanstående spel och dutta med Wing Commander och faktiskt en slev Tiberian Sun så har du O.R.B. Faktum är att rubrikens två ypperliga spel, av vilka O.R.B. tagit Homeworld som sin främsta inspirationskälla, är betydligt bättre och tillfredsställer spelaren på flera av de plan detta spel inte klarar av. Ett rymdfreak vill förstås spela igenom det här, men ni andra kan lugnt låta spelet stå kvar i butiken.

Därmed inte sagt att Strategy Firsts projekt är genomgående dåligt. Det är det som sagt inte. Men det är standard.

Per aspera ad astra..?

Nja.