Livet som lönnmördare i Assassin's Creed-sagan har varit vigd åt den ensamma spelaren. Men nu ska det bli ändring på den saken. När #Ubisoft visade upp #Assassin's Creed: Brotherhood på E3 tidigare i somras var det spelets multiplayer som rev ner mest applåder och intresset för att mörda vänner och bekanta online sköt i höjden. Så det var med spänd förväntan jag provade seriens nya riktning.

Att jaga eller jagas?

Multiplayer i Brotherhood handlar lika mycket om att jaga som att själv agera byte. Samtidigt som du håller ena ögat på radarn efter ditt mål tvingas du fatta sekundbeslut för att rädda ditt eget skinn. Märker du att någon är så oaktsam att han eller hon skyndar mot dig med beslutsamma kliv på en öppen gata har du fördelen att hinna fly. Men att i vild panik rusa längs taken utan minsta antydan till eftertanke kan bara sluta med att ditt blod kommer att flyta längs kullerstenarna. Det gäller att agera kyligt.

Innan spelomgången är över kommer Roms gator vara färgade i fyra nyanser av rött.

Vid ett tillfälle fann jag mig vara ett lovligt byte för flera råbarkade typer. Att snällt sätta mig mitt på marknadsplatsen och invänta min dom ligger inte riktigt i min natur. Därför gjorde jag det enda rätta och gömde mig i en hög av hö. Där låg jag och fnissade åt min egen genialitet samtidigt som mina förföljare minutiöst sökte igenom varenda skrymsle och vrå. Här hade historien kunnat sluta, men dessvärre kröp jag fram från mitt gömställe en aningen för tidigt. Resultatet? En uppsprättad pulsåder och hundra poäng till Mikey_boy87. Lite surt.

Att jaga poäng är syftet med varje spelomgång. Kort sagt fyller eleganta och tysta mord på poängkontot. Som ni säkert redan räknat ut är det klokt att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Att stillsamt strosa längs Roms gränder dold bland folksamlingar gör det enklare att förbli oupptäckt. Samtidigt är varje omgång blott tio minuter och ska du sluta på toppen av poänglistan ligger det dig i fatet att nöja dig med att turista bland Roms renässansvyer. Visst smälter du in när du lutar dig tillbaka på den knarrande träbänken – men det är när ditt vassa blad talar som den verkliga belöningen kommer.

Oförutsägbart motstånd

Det fina med mänskligt motstånd är att varje minut och varje sekund berättar en intensiv historia. Eftersom världen runt dig präglas av mänskliga beslut blir händelseförloppet allt svårare att förutse. Vid ett tillfälle jagar jag en förförisk kurtisan på lätta steg längs taknockarna. För varje steg närmar jag mig allt mer. Jag ska precis låta min bödel sätta in det dödande slaget när flicksnärtan viker av från sin bana, greppar en kran och far bort över taken. Att angripa en mänsklig måltavla är och kommer alltid att vara mer sofistikerat och tillfredsställande än förutsägbara AI-figurer.

Katt och råtta à la renässansepok.

Du kan välja mellan nio karaktärer och skillnaderna är till syvende och sist ytliga. Det är helt enkelt ditt tycke och smak som avgör vem du vill vara. Känner du dig mer bekväm med barberarens rakblad än bödelns yxa väljer du helt enkelt den tidigare. Det enda du egentligen bör tänka till lite extra på är vilka karaktärer som sticker ut i mängden. Att vara en grå liten mus är för ovanlighetens skull en klar fördel.

Levla upp

En dynamisk detalj är möjligheten att levla upp din karaktär. Ju högre du når desto fler egenskaper kan du nyttja till din fördel. Att under en kort stund sprinta eller byta skepnad är oumbärligt för dina framgångar. Du kan också få folksamlingarna runt dig att förvandlas till dina avbilder och därigenom förvirra ditt motstånd till vansinne. Min egen favorit är dock rökbomben som enkelt och effektivt ger dig ett stort försprång. Sen ska jag inte sticka under stolen med att det är sanslöst givande att på avstånd sikta på en lömsk konkurrent och kallblodigt skjuta ner densamma.

Miljöerna är betydelsefulla för stämningen, att vaggas in renässansens Rom och närliggande omgivningar är en ynnest. Jag har besökt stadens gator och även ett vackert slott som fungerar som ett av påvens residens. Dessvärre kan jag inte säga att miljöbytena gör underverk för variationen. Spelmekaniken är densamma vare sig jag är på ett öppet torg som i en trång slottskorridor. Det handlar om att klättra uppför likadana väggar och gömma sig i samma slags folksamlingar. Precis som i fallet med karaktärsvalet är skillnaderna i stort sett kosmetiska. Det är lite synd.

Att bjuda konkurrenten på distansvapen är lika effektivt som överraskande.

Men å andra sidan räcker den gemytliga spelmekaniken för att hålla intresseflaggan i topp. Att jaga poäng och motståndare är en syssla som bara växer sig allt starkare eftersom mina konkurrenter ständigt förbättrar sig och ger mig nya orosmoln på himlen.

När Assassin's Creed träder in på online-scenen är det knappast på ostadiga Bambiben. Istället sätter det bestämt ner foten och flexar alla sina svällande muskler. Det är några av de vackraste som finns – och multiplayer-världen har med ens fått en ny lysande stjärna.