Jag spelade igenom #Alan Wake med ett leende på läpparna (och med lamporna tända). Efter en väldigt menlöst och i mitt tycke onödig bossfajt var spelet över men jag var ändå nöjd med slutet. Det är inte ofta huvudkaraktären gör så stora uppoffringar för att rädda det du som spelare försökt uppnå i tio timmar. Jag var därför inte intresserad av några nya "avsnitt", prinsessan var ändå räddad. När den andra episoden, The Writer, sades bli spelets sista blev jag ändå nyfiken på om det fanns något mer att hämta i Bright Falls varför jag bokade dejt med Alan Wake en blåsig och beckmörk oktoberkväll.

Om vatten symboliserar livet har Alan det lite kämpigt just nu

The Signal

The Signal, som släpptes i slutet av juli, börjar där huvudstoryn slutade. Ganska snart blir den deppade huvudpersonen kontaktad av yrkesbrodern Zane som försöker leda honom till säkerhet. Miljöerna är förvridna versioner av de platser du redan besökt och självklart lurar det skuggomgärdade elakingar runt varje hörn. Det är också lite av problemet. Jag matas med ammunition och striderna avlöser varandra. Att fortsättningen fokuserar på originalets kanske svagaste komponent är ett lite märkligt val.

Grillfesten slutade i nackspärr (och tredje gradens brännskador)

Ett par intressanta stunder bjuder det ändå på. Som när du tvingas framåt av ett gäng argsinta fåglar gjorda av böcker. Överallt på marken finns det ord som kommer till liv när du lyser på dem. Vissa bra, andra dåliga och råkar du komma åt ett där det står "flashbang" får du att göra eftersom det utlöser alla andra. Även denna del avslutas med en bossfajt, förvisso något bättre men ändå mest ett tråkigt gissel.

The Writer

På många sätt var The Signal bara en uppladdning inför det avslutande kapitlet. Spelmekaniken som lutade sig tungt på de ljuskänsliga orden presenterades lite grundligare än i originalet och vi fick också veta vem den egentliga skurken i dramat är, Alan Wakes eget psyke, som han nu måste bekämpa för att ta sig fri. Ju längre in i sitt eget medvetande han tränger desto galnare blir också miljöerna vilket den sköna managern Barry är snabb att påpeka. Han är väldigt medveten om att han inte existerar utan endast är en projicering varför han kan ta ut repliksvängarna ordentligt och häckla Wake mest hela tiden. Och skrika referenser till Remedys tidigare #bilspel.

Någonstans halvvägs fram till målet, dykarstugan där allt började, möts du av en väldigt störd och fantastiskt välgjord passage där Alan springer i ett gigantiskt ekorrhjul som består av diverse minnesfragment. Den för tankarna till de mardrömmar vi fick uppleva i #Max Payne och hade jag inte haft en gamepad i nävarna hade jag applåderat bandesignen tills spelvalkarna blödde.

Ekorrhjulet är nästan värt 70 kronor bara det.

The Writer fortsätter dock på samma recept som The Signal och även om #Remedy är bättre på att skapa minnesvärda ögonblick i den andra delen blir det alldeles för mycket pangpang. Redan i originalet kände jag mig mätt på mörkret, de ljusa stunderna var alldeles för få. Jag ville få fler möjligheter att spatsera i Bright Falls och konversera med dess innevånare. Istället möter jag dem bara i en mörk gränd med ett fulladdat vapen.

Och hur är det med svaren då, de som Remedy lovade att leverera i denna så kallade avslutande del? De står inte att hitta och om det är något de två DLC-paketen lyckats med var det kröka fler frågetecken än jag hade innan.