Och vi har sett det förr i många, många spel sedan filmerna kom ut – actionlir med en svärdsvingande hjältar baserat på Peter Jacksons filmer. Här är ännu ett, och givetvis frågar ni er vad som gör just #Lord of the Rings: Aragorn’s Quest så speciellt. Svaret är: inte mycket.

Visserligen känns det som att Aragorn's Quest riktar sig mot en lite yngre målgrupp, då man inledningsvis ikläder sig rollen som Frodo Jr (Sams son, alltså) i ett Fylke 15 år framåt i tiden, och springer omkring med ett träsvärd i den lilla byn och löser gåtor och slåss mot diverse dvärgar och kålhuvudskanoner. Själva quest-delen är givetvis något utvecklarna tänkt ska bredda spelet, och det kan väl stämma, men åtminstone jag känner det som helt meningslöst att vara en liten hob med ett träsvärd när det finns riktiga monster där ute i världen som man kan ta sig an.

-Aragorn nu igen? Jag orcar inte!

Själva berättelsen kring Aragorn är berättad ur Sams vinkel, och bjuder därmed på ett par sidoprylar som inte finns med i filmerna, men utan att ge dig någon extra upplevelse. Fajtingen ute på stäpperna är väldigt basic, där det handlar om att blocka med skölden, puffa fienden ur balans med skölden och sedan få till ett förödande slag med svärdet. Bossarna står för hyfsat svårt motstånd, men utan att ge särskilt mycket omväxling i kamperna. När man kommer en bit in i spelet får du ett gäng nya attacker och även chans att skutta omkring med en häst, men det känns inte nyskapande, direkt.

Vill du ha omväxling, kan du styra spelet med Playstation Move. Aragorn's Quest är nämligen byggt för det (eller snarare för en wiimote). Men tro inte att det är särskilt avancerat det heller, du gör samma sak som med en vanlig handkontroll, men svingar kontrollen i stället för högerspaken för att utföra attacker. Visst ger det en extra dimension till ett halvdant spel, men de tio timmar det tar att klara spelet kommer snarare ge dig mjölksyra än en fantastisk upplevelse i svärdfajting.

Co-op ger spelet en extra dimension

Om du har vänner kan det vara ganska skoj att spela co-op tillsammans med någon annan. Denna får då vara Gandalf, som jobbar som en sidekick till Aragorn. Vissa delar av spelet, som vissa gömda objekt, går inte att få tag i utan just Gandalf, så det kan helt klart vara värt det att köra co-op.

Det här testet har som synes gjorts med en PS3:a, men Aragorn's Quest känns helt klart som ett spel som främst utvecklats med Wii i åtanke. Grafiken är bara på gränsen till hyfsad även om karaktärerna är skapligt gjorda, och en viss dubbeltydighet lyser igenom när de gulligt tecknade miljöerna ställs mot spelets många mörka och seriösa delar.

Tillsammans med Gandalf blir det bra mycket roligare (och lättare) att ta sig an de största fienderna. Så se till att ha vänner.

Lord of the Rings: Aragorn's Quest är ett spel som inte kommer bjuda på några överraskningar – det är vad det är, varken mer eller mindre, och följer filmernas storyline utan undantag. Så vill du återuppleva de fantastiska filmerna på ett annorlunda sätt kan detta spel vara en utväg. Men – utan att ha testat det – tror jag att Wii-versionen är ett bättre köp om du har möjlighet.