Recension – Divine Divinity

It all began...

I landet Rivellon, där för tusen år sedan Lord of Chaos besegrades och hans armé bestående av onda magiker och demoner förintades. Tusen år av fred och välstånd, tusen år av brödraskap och samförstånd. Dags att det börjar hända saker, eller hur? Givetvis, inget varar för evigt (minst av allt fred och välstånd i dataspelslandet). En oro börjar gro. Orcerna startar krig mot människorna och relationerna mellan älvar och dvärgar börjar knaka i fogarna. Är det måhända farbror Chaos som har ett finger med i spelet?

Som tur är för det goda folket i Rivellon finns det tre stycken som är märkta av goda krafter. Märkta för att de har chansen att bli "the Divine one" och dessa skall, enligt legenden, återigen förvisa ondskans makt. Nu kanske man kan börja ana vart ens egen karaktär kommer in i spelet?

Det här är, i korta drag, bakgrunden till Divine Divinity. Med i installationen finns hela historien för hugade spekulanter att gräva ned sig i.

Katakomber, grottor och bondgårdar

Men inte nödvändigtvis i den ordningen. I DD är det mesta öppet. Du väljer själv vad du vill göra, hur och när. Genom att tala med personer du möter får du uppdrag att lösa. Ofta är det vardagliga problem, som att skörden slagit fel eller en katt som sprungit bort. Simpelt och löjligt. Nja, inte om det är en ondskefull orc som förgiftat skörden och en demon som snott katten, då är det bara list och en fet yxa som kan rädda kvällen. Genom hela spelet löper en röd tråd av uppdrag och problem som måste lösas, för vem vill väl fjanta omkring och rädda katter när man har chansen att bli helgonförklarad?

Världen man färdas i är mestadels ovan jord, men då och då måste man ner i katakomber och grottor för att på gammalt, hederligt manér slå sig igenom skelett och spöken. Det är faktiskt en av tjusningarna, speciellt för mig som har Diablo 1 och 2 i färskt minne, där härjade man ju mest under jord.

Bli vad du kan, gör vad du vill

Nej jag menar inte att ni ska ta värvning i armén utan försöker förmedla hur karaktärsutvecklingen fungerar.

När man startar ett nytt spel så börjar man med att välja karaktär. Det finns tre huvudtyper att välja mellan; Warrior, Mage och Survivor, den senare är en slags vandrare/tjuv/överlevare. (Rogue för er som spelat Diablo.) För att man skall kunna komma i kontakt med andra sidor hos sig själv kan man välja att antingen spela som man eller som kvinna.

I DD så har det mesta ett öppet slut, så även karaktärerna. Man kan starta som krigare, men under spelets gång utvecklas till trollkarl och vice verca, det är väldigt skönt att när man når en ny nivå kunna välja och vraka bland en massa olika färdigheter och inte bara bland den egna klassens.

Scroll of town portal - släng dig i väggen

Divine Divinity är stort, världen är 20 000 skärmar stor (om någon skulle komma på idén att räkna). Som tur är har man några listiga hjälpmedel som gör att man inte behöver spendera veckorna det tar att spela DD med att kuta runt i sin ensamhet. Rivellon har nämligen ett antal teleporterportaler utspridda lite här och där. Genom att aktivera dessa kan man enkelt förflytta sig långa sträckor utan att behöva springa som Haile Gebre-Selassie (etiopier som är en överdängare på långdistanslöpning). Men det räcker inte med det, för att ytterliggare slippa kuta runt så är man även utrustad med två stycken teleporterpyramider. Man kan ju vara listig och lägga den ena hemma i sin bas och ta med sig den andra, när det börjar osa katt så använder man bara den ena och vips är man i hemmets trygga vrå.

Under spelets gång träffar man många figurer och genom att prata med dem får man uppdrag att utföra. För att hålla reda på var du hittade X eller talade med Y så kan du enkelt markera platser på den automatiska kartan.

Spelet håller reda på vilka du talat med och vad ni sa samt vilka quests du har kvar att lösa och vilka du löst. Man kan, som sagt, enkelt markera platser på spelets automatiska karta och skriva små kom-i-håg lappar. Hela den biten fungerar riktigt smidigt, man har full koll på allt och kan koncentrera sig på viktigare saker. Det är sällan man måste springa omkring som en galning och tröttna på spelet för att man glömt var någonstans i den stora skogen man skall träffa en alv för en hög sköna erfarenhetspoäng efter slutfört uppdrag.

Role Playing Game 1A

Spelets uppbyggnad är kanska lik andra spel i samma genre. Man ser sin karaktär snett uppifrån och allt visas i snygg 2D-grafik. Sättet att hålla reda på inventarier och utrustning är enkel och man förstår snabbt hur det fungerar att kasta trollformler och uppgradera sina kunskaper. När man laddar och sparar under spelets gång får man smarta tips om hur man ska kunna spela enklare, nyttigt när man som jag läste manualen slarvigt.

Musiken är klockren och hjälper verkligen till att skapa en bra stämning utifrån den situation som man befinner sig i.

Spel per krona

Kvalitet mäts i megabyte, Divine Divinity ligger på tre skivor och är därmed ett väldigt bra spel. Nej, skämt åsido det här är ett RPG som är lätt att komma in i och som är väldigt beroendeframkallande. Man kan utrusta sig med läckra vapen och fräcka trollformler. Man kan ägna mycket tid åt att slåss, men samtidigt krävs det ofta mer list än styrka.

Visst det finns några svagheter. Vädret skiftar aldrig och även om det blir natt så har köpmännen öppet och den där tanten du skulle tala med i en viss stad står troget på sin plats, dygnet runt. Några uppdrag är väldigt enkla och vissa hypersvåra. Inkonsekvent säger vissa, omväxlande säger jag.

Det här är ett av de bättre spelen på länge. Sällan har i alla fall jag dragits in så mycket som jag gjort i det här. "Bara lite till" är en tanke jag tänkt allt för många sena kvällar.

Köp för bövelen!