Recension – Medal of Honor: Allied Assault Spearhead

Andra världskriget har utan att man riktigt märkt det mer och mer förvandlats till en slags saga - med hjältar som uträttade stordåd, där heder och ära fortfarande var honnörsord. Kanske är det för att det börjar bli ont om människor som faktiskt var med själva i kriget, vilket lämnat fältet öppet för titlar som just Medal of Honor. För bara 10 år sedan hade det förmodligen känts ganska smaklöst att göra datorunderhållning av ett krig där 10-tals miljoner dog (bl a i masslakten vid Omaha Beach på D-dagen). I uppföljaren till MOH: Allied Assault, döpt till Spearhead, får vi chansen att hjälpa till i de allierades framryckning mot Berlin och slutstriderna i maj 1945.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är en WW2-freak i själ och hjärta, ett intresse jag haft sedan barnsben, och Medal of Honor: Allied Assault var fjolårets klarast lysande stjärna på spelhimlen.

Invasionen rullar in i Europa

I expansionspaketet får vi egentligen bara lite mer av samma vara, men den här gången är det en ny huvudperson som man som får stifta bekantskap med: sergeant Jack Barnes. Tiden är D-dagen 1944, då den allierade offensiven mot Nazityskland inleds. Samtidigt med Operation Overlord och invasionen av Normandie, hoppar Barnes och hans fallskärmsjägare ner bakom fiendens linjer i syfte att förstöra försörjningslederna till Normanie-kusten och hindra tyskarnas framryckning. Efter att invasionen fått fäste och Hitler drivits från Frankrike, fortsätter äventyret med Ardenneroffensiven (Tysklands sista desperata försök att stoppa de allierades framryckning) och slutar mitt i ruinerna av Berlin, där Barnes ger sina ryska allierade en hjälpande hand med att hitta ett antal gömda dokument.

Nytt i Medal of Honor Allied Assault: Spearhead är att man får ett antal nya vapen och granater att dona med. Britternas kända kpist Sten Mark 2, ryska PPSH-41, nya amerikanska rökgraneter (bra när man rycker fram och vill undvika kulhål) och ett par andra. Dessutom går det att köra transportlastbilar och tanks, eller sätta sig bakom ett luftvärnsbatteri och mörsa loss.

Precis som man kan förvänta sig så är Spearhead förstås ohyggligt välgjort, och den inledande sekvensen där man hoppar fallskärm genom ett inferno av luftvärnseld är fullkomligt mästerlig. Utvecklarna 2015 har som inga andra förmågan att skapa en oslagbar spänning, genom att på ett mycket innovativt sätt blanda scriptade sekvenser i uppdragen. Bomber kreverar runt omkring, marken skakar av tunga artilleripjäser, kulspruteeld viner in i väggarna och runt om hör man vrål och skrik, kaos och panik. Det här är ett spel där man verkligen får nytta av ett surroundsystem, för ljudeffekterna är verkligen av bioklass; alltifrån vapensmatter till bombkrevader och pansargnissel. Ibland nyper man sig i armen. Och tidvis förväntar man sig nästan att Tom Hanks ska stå där framför en på huk i skyttegraven.

Fastlåst i en interaktiv film

Men denna filmiska känsla är inte enbart av godo. På vissa ställen tycker jag det går för långt i ambitionen att producera en slags interaktiv film (det var många år sedan jag skrev det ordet). Det börjar redan från start, då man just fallskärmshoppat, men inte kan komma ut ur en lada innan man uträttat en viss handling (och under tiden slakas kamraterna utanför...). Därefter befinner man sig inspärrad i en hage, där gränserna utgörs av ett lågt staket men trots sin ynklighet inte går att forcera - det finns nämligen bara en väg ut, förbi ett värn med en tung tysk kulspruta. Jag inbillar mig att verklighetens elitförband hade försökt smyga på fienden bakvägen istället för att ta stora landsvägen och bli nedmejade, men inte i Spearhead ty då hade inte de scriptade sekvenserna triggats igång som de skulle.

Ännu värre blir det längre fram i spelet, med ett flertal "railgun-uppdrag" där man bara hänger med på ett lastbilsflak eller i en pansarvagn som åker längs förutbestämda banor där. Uppdraget är att pricka fiender som kommer från alla håll. Misslyckas man är det bara att ladda om. Gång på gång på gång. Just i dessa sekvenser längar man verkligen efter RtCW.

Ett annat problem med Spearhead är att det är på tok för kort i singelplayerdelen, som bara innehåller nio uppdrag. För en någotsånär erfaren spelar är det inget problem att klara av hela spelet på en förmiddag. Uppenbarligen är det ett genomtänkt val att först och främsta satsa på en expansion för multiplayerpubliken, men jag tycker det känns lite snopet att Jack Barnes tvingas sluta kriga så snabbt. Ungefär som att bänka sig framför Sagan om ringen och upptäcka att det är en kortfilm...

Multikulti var ordet

Om singelplayer-Spearhead känns snålt tilltagen, har EA lagt betydligt mera krut på att utveckla MohAA Spearhead som multiplayerspel. 12 nya kartor finns att kriga på, och dessutom har spelet begåvats med en helt ny spelform - Tug of War (eller dragkamp på svenska) - där lagen har olika uppdrag att utföra, till exempel att hålla kontrollen över en artilleripjäs och försöka förståra varandras spawnpunkter.

En lite besynnerlig detalj är att spelets röstkommandon fått nya nummerkoder, något som verkar lite oöverlagt eftersom den som använt sig av MoH:AA:s röstkommandon nu får lära sig på nytt.

En av de största förändringarna jämfört med första Allied Assault, är annars vapenutbudet och balansen. Beroende på vilken nation man representerar i spelet (USA, Storbritannien eller Ryssland), får man också olika uppsättningar av vapen. Dessutom går det numera att använda alla handeldvapen för att klubba ner fienden (bra om man får slut på ammunition eller om man vill oskadliggöra fienden ljudlöst). Till arsenalen kommer nu även rökgranater: dessa används t ex för att ge skydd vid framryckning.

Vapenbalansen mellan olika spelarklasser har också förbättrats, och det beror nu på vilket huvudvapen man väljer som styr hur mycket ammunition och granater man tilldelas. Prickskyttarna får klara sig med en ynka splittergranat, medan soldaten med kpist får både en splittergranat och två rökgranater. Välj ett vanligt repetergevär, och det landar hela sex granater i bältet.

För att öka realismen lite grann, har det blivit omöjligt att avfyra raketgeväret (tyska Panzerfaust) samtidigt som man springer. Nu gäller det att sitta lugnt och stilla innan kan plocka en pansarvagn.

Medal of Honor Allied Assault Spearhead är huvudsakligen en saftig multiplayerexpansion, som kunde mått bra av lite friare och bättre utbyggda singelplayeruppdrag. Sedan spelar det ju förstås ingen större roll, alla MoH-fans kommer ändå att rusa iväg och handla Spearhead. När allt kommer omkring så gjorde jag det ju faktiskt själv...

(Bedöming och betygsättning av Spearhead/multiplayer gjord med benägen hjälp av Petter "lussebaby" Häggström - tack!).