Recension – Red Faction 2

First Person Shooter-genren är tämligen omfattande och innehåller ett flertal underavdelningar. Quake 3 och Unreal Tournament 2003 bygger på hög fart och stenhård action, Rainbow Six-serien gör anspråk på att simulera verkligheten och i Battlefield 1942 är bemästrande av allehanda fordon ett uppiggande tillskott.

Trots genrens vida spektrum av spelsätt är det inte särskilt ofta det dyker upp nyheter av någon större betydelse, även om det naturligtvis inträffar ibland. När Red Faction gjorde entré för knappa två år sedan var en av dess intressantaste och mest omtalade inslag Geo-Mod-teknologin - en grafikmotor som tillät att med kraftiga vapen möblera om miljöerna slumpmässigt och i realtid. Funktionen i sig och spelet i stort mottogs väl av såväl spelare som kritiker.

Med ettans relativa succé i baktanke är en uppföljare lika överraskande som att en USA-president genomför åtminstone ett krig med frihet som ursäkt under sin mandatperiod. Affärsidkare i spelbranschen litar blint på att ett framgångsrikt namn är ett tillräckligt starkt säljargument för att motivera en fortsättning, och således är nu Red Faction 2 här. Det som bryter mot uppföljarhysterins oskrivna regler är att den inte försetts med en fånig undertitel.

Viva la Revolución!

I Red Faction 2 har vi förflyttat oss till jorden, fem år efter gruvarbetarupproret på Mars i det första spelet. En statsbildning vid namn Samväldet styrs sedan femton år av diktatorn Sopot - utseendemässigt en korsbefruktning av Stalin och Saddam Hussein. Sopot skapade med hjälp av nanoteknologi en armé av supersoldater, vilka han senare av oklar anledning kom att frukta och därför försöker utrota. Spelaren kliver in i rollen som Alias, en av dessa manipulerade krigare med sprängämnen som specialområde. Tillsammans med fem andra råskinn, var och en specialiserad på något område, stödjer ni rebellerna - Red Faction - i kampen för att avsätta diktatorn.

Den allt annat än vassa storyn läggs fram synnerligen vagt, såväl i den kortfattade manualen som i själva spelet. Vi kastas direkt in i actionsekvenserna och kopplingen till ettans rebellstyrkor, och således motivet till namnet, är genomgående rätt grumlig. Emellertid gör ständiga strider att man sällan har tid att fundera över storyn, men det hade helt klart varit snyggare med en tydligare länk till föregångaren. Bildspråket är dock detsamma som i det första spelet, det vill säga liknande det som fanns i totalitära öststatsregimer före kommunismens fall, med minimalistiska och slagkraftiga symboler och porträtt i megastorlek.

Löpning med vilopauser

De hetsiga sammanstötningarna genomförs med ett ett tjugotal vapen, såväl traditionella som futuristiska. Trotjänare som kulspruta och hagelgevär samsas med fantasifulla prickskyttegevär och en railgun, vilka sammantaget ger en fantasifull och användbar arsenal. Till detta kommer olika sorters slaktarverktyg i de sammantaget fyra fordon eller extrautrustningar man springer på genom spelet. Dessa är stridsvagn, en sorts helikopter, ubåt och stridsrustning (battle armor), där kontrollen av de två första inskränker sig till att manövrera vapnen, medan de andra två styrs fullt ut av dig. Fordonen skänker spelet variation och är ett välkommet avbrott från det intensiva skjutandet till fots.

Att spelet är en portning från konsolmarknaden märks tydligt i utseendet, som inte på något sätt imponerar. Utan att mer än ha nosat på föregångaren vågar jag säga att det knappast rör sig om någon större grafikmässig förbättring. Miljöer och aktörer är kantiga, ljussättningen halvtrist, läppsynkning och ansiktsanimationer vissna och så vidare. På den mindre prestandakrävande ljudfronten fungerar det bättre, även om den technorockorienterade bakgrundsmusiken inte faller just mig på läppen. Vapenljud och röstskådespelare är till belåtenhet. Däremot är dialogen bitvis lika dålig som i valfri film med Sylvester Stallone i huvudrollen, med flåshurtiga machoutlåtanden som "Dead on!" och andra meningslösheter.

Borttappat 1: artificiell hjärna

Singleplayerdelens mål - att detronisera diktatorn - möter på hinder i form av diverse soldater och robotar. Mängden är understundom överväldigande - driva efter driva av nya fiender materialiseras, hur många du än tar kål på. DOOM-känslan är med andra ord påtaglig. Åtminstone jag blir mäkta irriterad när nya fiender dyker upp ur intet, trots att området i fråga är rensat. Vissa uppdrag genomförs med hjälp av de andra i din grupp. Eller det är i alla fall tänkt att de ska vara till hjälp. Ärligt talat fyller de ingen större funktion, de springer mest bredvid och hojtar ur sig nån käck oneliner lite då och då. Turligt nog för dem så väcker inte heller fiendens AI beundran - ibland kan din medhjälpare och fi stå ett par meter ifrån varandra och tomglo ut i fjärran.

Man tar sig igenom uppdragen genom att lösa uppgifter av det elementära slaget, i stort sett att ta sig från punkt A till punkt B genom att pilla på nån strömbrytare. Emellanåt utgör den bitvis deformerbara miljön - väggar, murar, golv - som hinder, vilket skänker spelet viss grad av egenart. Tyvärr används detta lite för sparsamt, endast vissa sorters byggnader kan demoleras, men även om nyhetsvärdet med Geo-Mod-teknologin sjunkit högst avsevärt sedan ettan är det fortfarande ett roligt inslag.

Borttappat 2: utvecklarhjärna

Den del av spelet där man möter andra spelare utanför singleplayerkampanjen känns liksom det mesta i detta spel igen, antingen från föregångaren eller från andra genrelikar. Åtta spelformer står till buds (Deathmatch och CTF, för att nämna ett par) och överlag påminner det ganska mycket om Quake 2, kanske beroende på tempot. Spelläget känns faktiskt som den fräschaste delen av Red Faction 2. Om det inte vore för en sak - man spelar mot bottar! Regelrätt multiplayer finns alltså inte. Låt vara att det är en konsolkonvertering, men online-alternativ för flera av dessa maskiner har funnits ett bra tag, så att sumpa ett spelinslag som känns piggt bara för att... ja, jag kan faktiskt inte komma på en rimlig förklaring till detta fullständigt idiotiska förfaringssätt. Varför ens bemöda sig med att lägga med botmatch-alternativet när inget online-alternativ finns? Obegripligt.

Varför jäkta?

Red Faction 2 framstår som ett avskräckande exempel på vad som händer när pengahungrande spelföretag försöker göra vinst på gamla meriter. Halvtafflig grafik, avsaknaden av multiplayer (där offline-alternativet mot bottar är tillräckligt bra för att ytterligare öka frustrationen), en synnerligen kort singleplayerkampanj (gissningsvis omkring fem timmar) och halvrisig AI skvallrar om att spelet jäktats fram. Detta är irriterande, inte för att det gör spelet helt värdelöst, utan för att de delar som är till belåtenhet - vapnen, stridernas intensitet, en viss grad av alternativa lösningar som Geo-Mod-motorn ger, känslan i botmatch - kommer lite i skymundan på grund av de negativa aspekterna. Med ett halvårs eller ett års ytterligare utvecklingstid hade spelet måhända kunnat mäta sig med sin föregångare.