Recension – Disciples 2: Dark Prophecy

Nu är det ju tack och lov så att Disciples 2: Dark Prophecy inte innehåller någon fransk pop, utan istället så skyfflas det friskt på med designfel till höger och vänster. Jag fattar självklart att designern har velat göra interfacet och alla screens så detaljerade som möjligt men istället för delikatesser så blir resultatet mer åt Asterix och Obelix. Det är så överdesignat att man tappar greppet om sina tårkanaler redan när den första menyn dyker upp, för att inte tala om interfacet inne i spelet.

Alla menyer och knappar är inlindade i krokiga och snirkliga mönster, alla knappar är dolda i en jämngrå smet och det går inte att spela det här spelet så fort man installerat utan man får verkligen sätta sig ned och reda ut vad som gör vad på skärmen. Jag brukar alltid använda musen för att få upp hjälpbubblor när jag är osäker på vad en knapp gör i ett spel. Här går det knappt att se vad som är en knapp eller vad som är en del av den slingrande mojängen som går runt den utsmyckade menyprylen vid sidan av de 37 olika runstenarna. Nu var jag lite sarkastisk, men det ser verkligen ut som designern fått epilepsi mitt i arbetet men utvecklarna inte haft tid att ersätta honom.

Spelet är ett turbaserat strategispel och det är en klockren ripoff av hela Heroes of Might and Magic-serien. Allt är identiskt bortsett från den tidigare nämnda franska designen. Skaffa hjältar, bygg arméer och ta över städer och skatter som är spridda runt kartan. Allt detta sker i ett isometriskt perspektiv. Man kan välja mellan fyra olika raser och kampanjer - The Empire, Mountain Clans, Legions of the Damned eller Undead Hordes och självklart har man blivit utsedd att rädda världen ännu en gång. När man väl har lyckats krångla sig så långt att man tagit sig till världskartan i spelet för att ge sig ut och erövra världen så märker man hur ruggigt dålig upplösningen är. Desperat går man in i menyerna för att försöka ta sig upp i åtminstone 1024*768 men det visar sig att det finns inte stöd för något högre än 640*480. När man efter det nederlaget ger sig ut på kartan för att upptäcka hamnar man ju ofrånkomligt i strid och då byter man till den eminenta stridskartan. Där ser man sin hjälte och de trupper man för tillfället har med sig. Fienderna står med ryggen mot en och det hela sker i turordning. Det sparkas och slaktas fram och tillbaka men jag kan omöjligt uppbåda någon entusiasm. Jag borde ju sitta och bita på naglarna, banka näven i bordet och skrika åt monitorn men stridsscenerna här får mig bara att gäspa och stirra ut genom fönstret som en katatonisk mentalpatient. Det enda man kan säga i positiv mening om stridsscenerna är att de funkar relativt bra rent grafiskt jämfört med de andra menyerna och världskartan.

När man sedan bankat sig igenom diverse fiender och samlat på sig en massa potions och skatter är det dags att dra sig tillbaka till en av sina städer för att vila upp sig, få mer hitpoints och köpa trupper. Interfacet här orkar jag knappt diskutera men det är nästan omöjligt att navigera och fatta vilken knapp som gör vad. Det suger verkligen och man gnisslar tänder tills man suckar, plockar ut CD:n och avinstallarerar hela programmet efter att man inser att man har slösat bort en dag av sitt liv.

Systemkraven är, för att vara helt rättvis, fruktansvärt låga och även ni som har en gammal ångdriven PC kommer att kunna spela det här spelet. Har man bara ett 3D-kort med 8 MB minne och en P2 233 MHz så kan man ge sig på det. Frågan är bara varför man skulle vilja det när man kan spela Heroes of Might and Magic 2 eller 3.

Disciples 2: Dark Prophecy är varken roligt, snyggt eller intuitivt på något sätt och bara för att man har låga systemkrav så innebär det inte att spelköparna har låga underhållningskrav. Undvik.