”Omae wa mo shindeiru” (du är redan död), konstaterar Ken medan han vänder ryggen åt sin fiende och går därifrån. Sekunderna senare exploderar skallen på hans tidigare så kaxige motståndare och skärmen fläckas ned av pölar av blod. Den avslutande dödsscenen efter varje bossfajt är bara ett av många überbrutala ögonblick som kantar vår mystiske protagonists resa, som baseras på en kultförklarad manga- och anime-serie som alltså blivit spel ännu en gång.

Det är en historia som tar oss till en postapokalyptisk framtid där världen gått under till följd av kärnvapenkrig, ett Mad Max-liknande landskap där de starka våldför sig på de svaga. Mitt i allt detta vansinne stiger Ken, arvtagare till den legendariska 2000-åriga martial arts-konsten Hokuto Shinken, fram ur ruinerna för att knäcka ben och huvuden i det överlägset mest testosteronstinna spelet som någonsin gjorts. Det blir helt enkelt inte manligare än så här.

En glad överraskning

Precis som man förväntar sig är #Fist of the North Star: Ken's Rage ett beat 'em up som troget följer den japanska originalserien. Fördelat på 13 kapitel, med en avslutande boss i varje, lyckas spelet klämma in så gott som alla de viktigaste skurkarna samtidigt som den banala men fängslande storyn förlöper i en rasande takt. Alla Kenshiros välkända superattacker är noggrant reproducerade och levereras till och med med en helt sanslöst överdriven japansk berättarröst som skriker ut dina attacker. Varje. Enstaka. Gång.

I framtiden är det fritt fram att knacka radikala punkare.

Att anklaga spelet med dess mohikan-friserade bad guys och åttiotalsdoftande stil för fjantigt och överdrivet är såklart öppet mål och att missa hela poängen. För ja, Fist of the North Star är både sentimentalt, ostigt och extremt våldsamt på samma gång - och det är också precis det som utgör spelets oemotståndliga charm. Att bara koppla ifrån hjärnan och spöa skiten ur folk i gammaldags, hederlig arkadstil (tänk en 3D-variant av Streets of Rage, Turtles IV eller Golden Axe) är dessutom en smått terapeutisk upplevelse som tillfredställer de mest primala behoven med råge.

Glöm inte levla upp dina slagskämpar!

Samtidigt är titeln mer än bara en hjärndöd button-masher i mängden. Mellan banorna låser du upp nya attacker och färdigheter via insamlade färdighetspoäng, och förutom Kenshiro har du ytterligare ett lass karaktärer med sina egna historier att spela igenom efter att du är klar med huvudäventyret. Som komplement till kampanjen finns också Dream Mode som med sina sjuttioelva bonuskapitel ytterligare förlänger spelupplevelsen. Alla dessa banor kombinerat med levelgrindandet för att nå dina favoritkaraktärers allra mest absurda och coolaste specialattacker innebär att du har i princip hur mycket speltid som helst framför dig ifall du blir biten. Det är nästan så att jag baxnar när jag märker hur mycket innehåll och kärlek till källmaterialet utvecklaren #Omega Force injicerat i sitt #Dynasty Warriors-inspirerade äventyr. Allt för att se till att den blodiga knogsymfonin aldrig tystnar.

En vanlig syn i Fist of the North Star.

Men vissa störningsmoment återfinnes i vad som annars är ett överraskande bra spel. Främst gäller det bandesignen som känns ganska fantasilös med samma dystopiska ödelandskap om och om igen, utan variation. Att utvecklarna dessutom försökt lätta upp slagsmålen med en del enklare pussel- och plattformsinslag är helt obegripligt, då spelmotorn knappast är byggd för något sådant och det endast tjänar till att sakta ned tempot. Även kameran trilskas och tycks aldrig riktigt hamna där du vill ha den. För att spelet skulle ha varit uppe och nosat på toppbetyg hade det också krävts större variation på fienderna och något roligare än det anonyma heavy metal-skval som loopas i bakgrunden.

Skönt gameplay gör att det är lätt att glömma bort spelets brister.

Trots dessa förbehåll bjuder Fist of the North Star på en hela taget härlig fightingupplevelse av den gamla skolan, och det är ett absolut måste för fans av serien. YOU wa SHOCK, som de sjunger i det klassiska ledmotivet till animen. Ja, att Ken's Rage skulle lyckas så mycket bättre än de tidigare ganska floppartade spelförsöken var en chock åtminstone för mig.