Recension – Prisoner of War

Handlingen i spelet kretsar runt den amerikanska soldaten Lewis Stone och tar plats under de sista åren av andra världskriget. Lewis är en pilot i det amerikanska flygvapnet och under ett rekognoseringsuppdrag över Tyskland blir hans plan nerskjutet. Lewis lyckas att skjuta ut sig från det störtande planet men blir senare tillfångatagen av tyska trupper och förd till ett fångläger. Hans uppgift nu är att på något sätt försöka fly från det välbevakade lägret.

Längre fram i spelet så tar storyn en ytterligare twist när Lewis får reda på att tyskarna håller på att utveckla ett topphemligt massförstörelsevapen. Nu räcker det inte bara med att fly från fånglägret utan vår hjälte måste även förstöra vapnet som kan vända hela kriget till tyskarnas fördel.

Tidschemat är viktigt

Spelet börjar med att man utforskar fånglägret och pratar med andra fångar som också sitter fängslade där. Dessa samtal leder i sin tur till att man får utföra olika uppdrag med det långsiktiga målet att kunna nå friheten. De första uppdragen är relativt enkla och går mestadels ut på att hämta olika saker från ?förbjudna? delarna av lägret. Längre fram i spelet blir det naturligtvis betydligt svårare.

För att klara av uppdragen så gör man klokt i att lära sig tidschemat som fångarna är tvingade att följa i fånglägret. Dagen består av en serie händelser som utförs vid förutbestämda tider på dygnet. På morgonen och kvällen så ska exempelvis fångarna infinna sig framför sin barack för en inspektion. Om man råkar missa inspektionen så får man snabbt massvis med tyska vakter efter sig. Det finns även tre tillfällen under dygnet då fångarna ska äta. Detta innebär att man får lov att befinna sig i delar av lägret som normalt sätt är förbjudna att vistas i. Poängen med spelets händelsesystem är att man ska kunna förenkla uppdragen genom att utföra dem under lämplig tid på dygnet.

Inget våld och mycket smygande

Alla som förväntar sig ren action från POW kommer att bli riktigt besvikna. Spelet innehåller faktiskt inget skjutande, slagsmål eller andra våldsbaserade problemlösningssätt. Istället så går det mesta ut på att smyga sig fram till målet och undvika de tyska soldaterna helt och hållet. POW är alltså ett slags pusselspel i 3D-miljö, med höga krav på spelarens strategiska tänkande och framför allt bra timing.

Själva smygandet innehåller en hel del trevliga detaljer. Om man är oförsiktig och springer lite vårdslöst så riskerar man exempelvis att välta stolar, lådor och andra saker som råkar vara i ens väg, vilket gör vakterna extra misstänksamma. Ljuset är en annan viktig detalj och man får naturligtvis akta sig för vakternas strålkastare och ficklampor. Det finns dessutom en hel del valfrihet när det gäller tillvägagångssättet vid varje uppdrag då man har relativt fria händer att själv bestämma bäst väg och lämplig tid på dygnet.

Medioker grafik

Grafiken i POW är av medioker kvalitet. Själva karaktärerna i spelet ser bra ut och rör sig på ett snyggt och elegant sätt. En hel del arbete har lagts just på rörelserna för att vår huvudperson ska kunna smyga, klättra och krypa under sina uppdrag. Utemiljöerna är däremot inte alls lika bra. Husen, staketen och andra delar av fånglägren är knappast imponerande. Det som räddar det hela till en viss del är istället relativt snygga vädereffekter vid exempelvis regn.

Något som är otroligt irriterande är att utvecklarna inte tänkt på att inkludera fler inställningsmöjligheter när det gäller just 3D-grafik. Det som går att ställa in, är upplösningen (som otroligt nog har sitt maximala värde i 1024x768) och detaljrikedomen med low, medium och high som något kryptiska alternativ. Det är i närmaste skandal att det exempelvis inte går att justera ljusstyrkan som tyvärr är alldeles för låg (på min dator i alla fall). Vi förstår mycket väl att många konsolportningar tenderar att ha ont om avancerade grafikinställningar men det här är en otroligt klantig och irriterande miss från utvecklarnas sida.

En direkt portning från konsol

Den musikaliska inramningen känns också tämligen blek. Visst är de militärt inspirerade melodisnuttarna någorlunda stämningsfulla men för det mesta så är den här biten otroligt anonym. Den mediokra musiken kompenseras i alla fall till en viss del av ljudeffekterna. Det är framför allt rollpersonernas röster som är bra och samtalen låter någorlunda naturligt. Vi bjuds även på den klassiska tyskengelska (Arnold-dialekten) som så ofta förekommer i äldre krigsfilmer.

POW känns utan tvekan som en direkt portning av konsolversionen med samma titel som kom under sommaren till både XBOX och PS2. Kontrollerna är exempelvis väldigt enkla och innefattar två slags action-kommando med vilka man kan påverka vissa delar av omgivningen. Ett annat spår av konsolvärlden hittar vi i spelets save-system då man bara kan spara sitt spel på ett specifikt ställe i fånglägret.

Sammanfattningsvis så är Prisoner Of War ett ganska underhållande spel. Alla ni som föredrar att lösa problem med lite finurligt tänkande istället för våld, kommer förmodligen att trivas i det här spelet. Det som kunde ha gjorts bättre är framför allt de tekniska bitarna av spelet då både grafiken och ljudet känns som tämligen mediokra.