#Sega, när ska ni lära er? Efter det smått underbara #Sonic the Hedgehog 4 borde ni förstå vilka slags spel vår blå igelkott hör hemma i. Men, okej, jag är inte den som är den. Istället tänker jag lugnt och metodiskt förklara vad ni gör för misstag. Ni har ju lyckats upprepa dem ett par gånger för mycket vid det här laget.
För det första: less is more. Om ni lyckas utveckla en gedigen bana se då till att hitta på något nytt till nästa. Ni är uppenbarligen ruskigt nöjda med er själva men också den roligaste plattformsbanan blir tjatig efter fem återupprepningar. En fjärdedel av banorna hade varit gott nog. Nu blir det rätt långtråkigt emellanåt.
Stora världar och en liten igelkott.
Nummer två: har ni inget att berätta se då till att hålla mun. Sonic har aldrig varit en komiker och mellansekvenserna fyller ingen funktion överhuvudtaget. Dr. Robotnik bygger en stor fet intergalaktisk nöjespark och kidnappar lite aliens till höger och vänster. Frågor på det? Nej, förstod nästan det. Sonic bör göra det han är bäst på och det är att springa snabbt.
I skuggan av Mario
Och den tredje biten: det är rart att ni har influerats av #Super Mario Galaxy. Jag menar; introskärmen med den pampiga fanfaren är en ren och skär ripoff. Också rymdäventyret och mixen av 2D och 3D känns lite väl ”copy-paste”. Men Sonic når inte på långa vägar samma höjder som Mario. Därför känns det lite skämmigt att släppa Sonic Colours ett halvår efter Marios #andra galaktiska bravur.
Om du inte kan gå runt berget kan du ju alltid borra dig genom det.
Men nog med klagomål, det finns en hel del ljusglimtar. Banorna har ofta ett fantastiskt flyt och det är inte klokt vad hisnande och kittlande det känns i magen när jag och Sonic far fram. En bra sak med hans bästa spel har alltid varit hur enkelt det är att få till de mest häpnadsväckande konsterna. Så också den här gången. Banorna går upp och ner, fram och tillbaka i ett aldrig sinande tempo. I lagom takt låser man upp fler och fler ”whisps” som gör för Sonic vad Marios dräkter gör honom. Med tiden kan du borra dig genom banorna, förvandlas till raket, klistra fast dig på väggar och mycket, mycket mer. Och det behövs, för banorna ruvar på många hemligheter som gör omspelningsvärdet stort. Sen gör mixen av 2D och 3D (copy-paste till trots) att det alltid är lite spännande vad som komma skall.
Sonic Colours bjuder på mycket fin plattformande och jag tycker absolut att det är värt din tid. Det är ju, trots allt, det näst bästa Sonic-spelet sedan 1994.
