Kinect har inte hunnit finnas ute i mer än en vecka och det tycks inte vara någon hejd på utvecklarna. Alla vill ha en del av ”kinectkakan” men merparten av spelen som hittills släppts har varit av tveksam– för att inte säga dålig – kvalitet. Idag har vi kikat närmare på tre sportspel och vi konstaterar att trenden håller i sig.

Alldeles nyss släpptes #Sonic 4 och en hel värld applåderade igelkottens 90-talsdoftade comeback. En månad senare är 00-talets tragiska blåmes tillbaka och den här gången ska han, Tails, Knuckles och de andra susa runt på hoverboards. Det känns som en rejäl käftsmäll. I #Sonic Free Riders far du genom klichétyngda världar med teman som lava och is. Kinect-kontrollen är ett skämt, jag märkte att det går betydligt bättre om jag står blickstilla snarare än att försöka få kontroll på brädan. Jag råkar också pausa spelet konstant när jag rör mig för mycket, så det är säkrast att hålla benen i styr.

[video=6367]

Spelets huvuddel heter Grand Prix och är ett ganska maffigt storyläge. Historien inkluderar alla karaktärer #Sega har lärt oss att hata och inte ens när vi kommer till racingen blir det särskilt roligt. När jag tänker efter; att ens kalla det ”racing” är direkt felaktigt. Jag åker mest runt och samlar ringar och slår sönder isblock. Står jag stilla kanske det till och med går riktigt bra.

[score=1;l]

Efter Sonics brädfiasko var jag inte direkt superdundermegasugen på ytterligare ett sådant. Men faktum är att Konamis #Crossboard 7 är riktigt välgjort. Det känns till och med som att jag har kontroll på brädan när jag far utför de snötäckta bergen, djungelfloderna och de sandtäckta backarna. Spelet har en rik flora av olika lägen och min favorit är helt klart slalomen. Som om det inte vore nog med att du ska lyckas åka genom ett 30-tal portar så måste du också parera motståndarna och gärna skjuta ner dem med ett vapen eller två. Du kan göra många olika konster med brädan och det fina är att det känns omedelbart och självklart.

[video=6297]

Poängen med Kinect är ju att smidigheten ska skjuta i höjden när vi slipper klumpiga kontroller. Merparten av utvecklarna har dock missuppfattat detta. Men med Konamis Crossboard 7 saknar jag för första gången inte kontroll. Menyerna är lättnavigerade och spelkontrollen tar två sekunder att lära sig. Skulle tröttna på att åka slalom kan du också mäta dina krafter i ett flertal andra spellägen. Ett går ut på att hålla dig i luften och ett annat handlar om att göra avancerade trix med brädan och se poängen skjuta i höjden. Dessvärre är spelet på tok för kort och det sätter sig skoningslöst på betyget. Hur roligt jag än har känns det lite snopet när jag sett allt efter några få timmar. Gör om, gör rätt, gör mer.

[score=2;l]

Ironiskt nog känns #Sports Island Freedom som ett Alcatraz. Jag är fångad och vill bara därifrån. Jag hade annars lite högre förväntningar. Hudson har tidigare gjort Job Island till Wii som är en alldeles charmant samling minispel med en riktigt skruvad och skön historia som grädde på moset. Sports Island har ingen historia alls och charmen tvärdör någonstans mellan den hopplösa spelkontrollen och opersonliga presentationen.

[video=5214]

Flera av grenarna lider av en sirapsseg fördröjning (tennisen, volleybollen), ett par går inte ens att kontrollera (paintball, bågskytte) och utmaningen i en del är obefintlig (fäktning, boxning). Dock finns det ett lysande undantag och det är av den oväntade sorten. Konståkningen känns omedelbar och har riktigt logiska kontroller. Genom att efterlikna rörelserna du ser på skärmen så gör du fantastiska piruetter. Att konståkning skulle visa sig fungera i spelform en smärre chock. Nu väntar jag bara på ett spel helt och fullt baserat på den vackra sporten.

[score=1;l]