#Blazblue: Continuum Shift är knappast en renodlad uppföljare till vårens #Calamity Trigger utan snarare en finputsning och expansion i samma stuk som #Capcoms #Super Street Fighter IV. Eftersom parallellerna till just denna titel känns oundvikliga kan direkt sägas att nej, Continuum Shift verkar kanske inte vid en första anblick erbjuda en lika matig utökning som konkurrenten. Åtminstone inte på ytan - endast en handfull nya slagskämpar har lagts till och i övrigt har ljudet och den läckra, handritade grafiken lyfts rakt ur föregångaren. Det är först när du börjar spela förändringarna märks.

Kaotiska specialeffekter - check!

Uppdateringen levereras med drösvis nya moves och en rad välbehövliga balanseringar som gör att tidigare über-karaktärer som Arakune, Rachel och v-13 inte alls blir det givna valet längre. Det gamla Guard Libra-systemet har bytts ut till förmån för Guard Primer som öppnar för helt nya taktiker eftersom alla karaktärer inte längre delar identisk guard-mätare, och både Barrier bursts och Astral heats har tweakats för att skapa tajtare matcher överlag. Djupare spelmekaniska ändringar som dessa glädjer givetvis hardcore-fansen, men faktum är att #Arc System Works jobbat hårt för att också locka nybörjare till de inte särskilt lättillgängliga slagsmålen. Är du ny tar det sin modiga lilla tid att komma in i tempot och det blytunga fokuset på långa, tekniska slagserier som utgör Blazblues hårda kärna. Som tur är finns ett helt nytt övningsläge som går igenom 2D-fightingens grunder ända upp till avancerade lektioner specifika för varje karaktär. Även om du råkar vara helt grön på området finns det alltså gott om hjälp att få, förutsatt att du har ork och motivation att lägga ner den tid som krävs.

Helflippat karaktärsgalleri

Med bara ett 15-tal figurer är detta knappast den mest välbefolkade titeln i genren, men seriens styrka har alltid varit hur varje karaktär är totalt annorlunda jämfört med resten. Karaktärsgalleriet är dessutom helt sanslöst over the top med sköna glidare som kattflickan Taokaka, insektsmardrömmen Arakune och parodiska ninjan Bang som några personliga favoriter. Continuum Shift är också läckert till tusen - när bilden fullkomligt exploderar i färger och specialattacker är det en ren fröjd för ögat och det känns som att man för en kort stund befinner sig i fighting-himlen. Designen är ofrånkomligt urjapansk, så har du svårt för manga-stuket är det antagligen svårare att uppskatta.

Den här typen av spel görs bara i Japan - på gott och ont.

Utöver det traditionella arkadläget finns Story mode med en urbota fånig men överraskande välgjord bakgrundshistoria. Du kan också köra ett rent Versus-läge när du helst skippar snacket och bara vill slåss. Survival-varianten Legion låter dig bygga en egen armé att besegra rivalerna med, och så finns också ultrasvåra Score Attack och Challenge mode om du gillar att nöta. Men alla dessa spellägen åsido är såklart flerspelarläget online det viktigaste, och glädjande nog flyter Blazblues stabila nätkod alldeles förträffligt i majoriteten av matcherna. Ett stort minus måste dock riktas åt att du förväntas punga ut ännu mer pengar ifall du vill ha tillgång till alla nya slagskämpar. Några finns endast tillgängliga som DLC. Eftersom fansen som köper detta paket i praktiken redan betalar för en expansion är det helt oförlåtligt att därmed suga ut ännu mer slantar genom att släppa tillägg till tillägget.

Story mode är bedrövligt flamsigt, men en gnutta charmigt också.

I de japanska arkadhallarna har Blazblue för länge sedan förpassat Street Fighter till åskådarplats. Med tanke på hur Japan-skruvad titeln är kanske inte samma framgångar är att vänta även i väst, men eftersom Capcoms monsterframgångar givit hela fightinggenren en liten revival är det inte otänkbart att framgångarna kan smitta av sig även på Arc Systems alternativ. Har du bara tålamodet och viljan är det här ett riktigt givande och avancerat 2D-slagsmål som helt klart hör till genrens yttersta toppskikt.