Virtua Fighter var när det anlände till arkadhallarna 1993 det första fightingspelet som använde sig av tre dimensioner istället för två (nej vi räknar inte 4-D Boxing som en fightingtitel). Serien har dock aldrig haft samma genomslagskraft hos gemene man som värsta konkurrenten Tekken, men de som föredrar Virtua Fighter är desto mer hängivna. Anledningen till detta är enkel - Sega har nämligen gjort ett högst medvetet val att inte satsa på utflippade karaktärer med övernaturliga krafter och förmågor. Detta gör Virtua Fighter mindre spektakulärt för ett otränat öga, men tar du dig bara tid att lära dig spelets regler kommer du snart hitta djupet som gör det till en favorit på fightingspelstävlingar världen över.
Mycket gammalt och lite nytt
- precis som fansen vill ha det
Den femte delen i serien fortsätter på denna inslagna väg och bryter inte någon ny mark. Två nya karaktärer bjuds vi visserligen på - Eileen, en ung tjej som utövar Monkey Kung Fu, samt fribrottaren El Blaze. Dessa två för det totala antalet karaktärer till 17 och kompletterar det gamla gardet, med Maru, Pai Chan och Lau Chan i spetsen, på ett mycket bra sätt. Gemensamt för alla dessa slagskämpar är att de i rätt händer blir en svår nöt att knäcka och det är svårt att hitta en figur som är bättre eller sämre än någon annan.
Rätt händer är dock något inte du får gratis utan det kräver en hel del övning, vilket är spelets största nackdel. Visserligen låter det inte alltför svårt med bara tre knappar att hålla reda på - spark, slag och blockering. Dessa kan dock kombineras på så många sätt och i så långa sekvenser där timing är av högsta vikt att det helt enkelt kan kännas övermäktigt att lära sig karaktärernas rörelser. Inlärningströskeln är därför både hög och brant, men ett måste att klättra över.
Vill du få ut det mesta och bästa ur Virtua Fighter 5 får du helt enkelt ställa in dig på att spendera mycket tid i spelets träningsläge och nöta kombinationer så det står härliga till. När du väl gjort detta lever det dock upp och har du någon på samma nivå att spela med kan du räkna med åtskilliga timmar av svordomar, jubelrop, svett och kanske även en del blod om du lever dig in lite väl mycket.
Har du ingen att spela mot bjuder Virtua Fighter 5 på standardutbudet. Till att börja med har vi arkadläget där du möter ett antal motståndare innan det är dags för den slutgiltiga matchen mot seriens ständiga boss - Dural. Det finns även möjligheter att träna på karaktärernas manövrar i en virtuell dojo och med tanke på spelets natur kommer du förmodligen spendera en hel del timmar där. Titelns mesta ambitiösa spelläge för en ensam spelare är kallas dock för "Quest" och går ut på att du på en karta kan välja att tampas i ett antal arkadhallar där du ställs mot AI-styrda motståndare. Genom att slå motståndarna går du upp i ranking och du låser även upp kläder och annat som du kan använda till att göra din karaktär unik. Som i alla fightingspel fungerar detta emellertid inte som mycket mer än ett tidsfördriv och ett sätt att lära sig grunderna, för det är man-mot-man som allt handlar om.
Saknat onlineläge
- ingen avgörande faktor
Det mest kontroversiella beslut som fattats under utvecklingen är utan tvekan den totala avsaknaden av ett onlineläge. Personligen förstår jag Segas resonemang som går ut på att spelet helt enkelt inte kan komma till sin rätt online på grund av den fördröjning som existerar. "Men Dead or Alive 4 har det ju?!" utbrister du kanske nu och givetvis har du rätt i det. Det går att spela fightingspel online, men det har aldrig fungerat lika bra som ett spela mot varandra på samma konsol och då Virtua Fighter-serien är den klart timingkänsligaste skulle med all säkerhet bara bli ett irritationsmoment för de mer hårdkokta fansen. Att jag förstår resonemanget innebär dock inte att jag håller med. Jag tycker att de kunde ha lagt in möjligheten att spela online, de mer seriösa spelarna hade helt enkelt kunna hoppa över den.
Virtua Fighter 5 är en fröjd att titta på, men det är inte tack vare de otroligt vackra miljöerna eller de varsamt modellerade karaktärerna. Nej här är det de silkesmjuka animationerna som är den klarast lysande stjärnan och de ger spelet en alldeles speciell känsla av att din kontroll över karaktärerna är total. Spelet presenteras i 720p och bergsäkra 60 fps vilket är precis vad seriens fans kräver för att det ska vara "spelbart", annars blir nämligen timingen förstörd.
Ljudbilden i fightingspel har länge varit i desperat behov av en renässans, men tyvärr bjuder knappast Virtua Fighter 5 på denna. Det är visserligen välgjort med ljudeffekter som sitter där de ska och de stereotypa röster som vi vant oss vid. Musiken är även den typisk för både genren och serien, något som per definition innebär att den är generisk så det förslår och inget du lägger på minnet, så länge du har något val det vill säga.
Medikoert på pappret
- men fantastiskt när det väl gäller
Det finns konkurrerande titlar som erbjuder fler karaktärer, bättre enspelarkampanj och möjligheter att möta spelare online, men när det kommer till den grundläggande spelmekaniken och balanseringen går de bet. Virtua Fighter 5 är därför ett av de där spelen som på pappret har en hel del brister men som när det väl kommer till kritan är så pass underhållande att det är svårt att stå emot. Full pott är det dock inte i närheten av, det finns helt enkelt för mycket som saknas, men tills dess att det kommer till Xbox 360 har Playstation 3 marknadens djupaste och bästa fightingspel.
