Annandagen är en annan dag och ytterligare två skribenter passar på att säga sitt om det gångna året. Vi utlovar mycket action, en del rollspel och en klick Mario.

Fredrik Erikssons favoriter

Det trygga, tråkiga, självklara och alldeles... underbara valet. Att ens placera någon annan än #Mario som nummer ett vore att häda. Tacksamt nog bjöd äventyret denna gång också på ett tuggmotstånd som heter duga. När jag – efter drygt trettio misslyckade försök – lyckades knipa stjärna nummer 242 efter tidernas ohyggligaste plattformsutmaning kastade jag mig raklång på golvet och skrek rakt ut. Bilden av spelglädje kunde inte göras tydligare.

Läs FZ:s recension

[video=3227]

Efter tre försök lyckades Ubisoft äntligen ge oss det Assassin’s Creed vi så länge blivit lovade. Bara det är i sig unikt. Uppföljare i spelvärlden brukar resultera i likgiltiga axelryckningar och djupa suckar. Men #Brotherhood var – och är – den piggaste delen i serien. Och renässanssåpan i Rom är årets stiligaste upplevelse. Uppdragen besitter en näst intill meditativ lockelse med gisslandramas, vilda flykter på hästryggen och hisnande jakter längs Roms skyline. Varje kvadratmillimeter av staden pyser av odiskutabla kvalitéer. Hur många spel kan skryta med det?

Läs FZ:s recension

[video=6429]

På förhand var det lätt att räkna bort #Final Fantasy XIII. Karaktärerna såg ut som karbonkopior av Nomuras tidigare skapelser och äventyret i sig var rakare än en linjal – åtminstone till en början. För gav man spelet en chans upptäcktes ett driv och samspel mellan de väl utmejslade karaktärerna som förde den udda – men ändå gripande – historien framåt. Och den strikt linjära inledningen visade sig vara ett genialiskt grepp. För när Gran Pulse efter halva spelet bredde ut sig med sina böljande fält och rika natur bytte vi ut den instängda tillvaron mot en total frihetsupplevelse. Resultatet? Magnifikt, så klart.

Läs FZ:s recension

[video=4328]

Föregående Nästa
Skicka en rättelse