Om det är ett ord som kan sammanfatta den del av #Killzone 3-kampanjen jag har spelat så är det "oljud". Det eviga oljudet från strider, gigantiska krigsmaskiner och soldaters skrikande och kommenderade är ständigt närvarande. Det är inte tyst en sekund under den knappa halvtimme jag får bekanta mig med hårdingarna Sevchenko, Rico och Kapten Narville. Jag träffar dem i deras mest desperata stund. Efter händelserna i #Killzone 2 är de och resten av ISA-styrkorna nu strandsatta bakom fienden linjer utan något större hopp om räddning. En fiende som dessutom planerar en invasion av det allra heligaste, vår hemplanet. Så får det ju inte gå till.
I den förhandsversion jag fått njuta av kretsar striderna kring en enorm, för att inte säga gigantisk, stridsmaskin med akronymen MAWRL. Vad det skrivs ut till vill jag knappt veta, det är säkerligen något påhittigt ondskefullt såsom Massive Armored Weapon Robot Lergök. Det är mer än bara en boss och från att den börjar klampa omkring tills att den ligger i rykande hög ömsom jagar du den, ömsom jagar den dig. Fram och tillbaka. Genom skyttegravar nedlusade av oliktänkare och där de nya, intimt våldsamma närstridsattackerna kommer väl till användning. Finns det något mer hatiskt än att sticka en kniv i ett rött öga?
Om du trodde finsk tango var arg så ska du se den helghanska varianten.
Jakten, som sagt i dubbel bemärkelse, fortsätter via bunkrar där du försöker slå tillbaka genom att skjuta raketer med vapennyheten Wasp på jättens kylflänslar. Det är inte så populärt vill jag lova. Husväggarna är bara dina vänner för en kort stund innan de ger vika för bombardemanget du får som tack. Maskinen vägrar konsekvent att dö och till slut står du på människornas flygande landsstigningsfordon i ett sista försök att läxa upp den med en grovkalibrig kulspruta. De roterande piporna gör sitt bästa för att tugga sig igenom försvarstorn och externa batteripaket, allt i samma rasande tempo som rivstartade i samma sekund min gamepad tog emot sina första kommandon.
Jag påminner mig själv om att andas
Till slut vinner David över Goliat och jag påminner mig själv om att andas. Mina redan halvtrasiga öron värker, för i stridens hetta har jag glömt och skruva ner. Och som sagt, krigslarmet är ständigt närvarande och bidrar till känslan om soldaternas nästintill hopplösa situation. Att grafiken är minst lika välpolerad som i föregångaren är så klart behagligt för ögonen men det är den härliga ljud- och uppdragsdesignen som drar det tyngsta lasset för inlevelsen. Den enda rosten i maskineriet är att vissa moment klipps av lite väl snabbt, till exempel nämnda spurt genom skyttegravarna.
Två kulsprutor - dubbelt så roligt.
Jag får däremot inte prova någon av de mer varierande miljöerna som har utlovats. #Tvåan fick som bekant skäll för att vara lite för enformig på den punkten. Däremot kan vi konstatera det vi redan kunde berätta i veckan - kampanjen går att köra med en vän i splitscreen-coop. Vad vi kan se i förhandskoden är det bara denna form av gemensamt stridande som erbjuds i dagsläget och huruvida #Guerilla tänker implementera samkrigande över nätet återstår att se.
Nu har jag testat såväl multi- som singleplayer i Killzone 3 och är klar imponerad av det jag sett hittills. Spelet släpps i slutet av februari nästa år och om resten håller samma höga klass kommer det garanterat att vara med och slåss om titeln som nästa års actionspel. Håll utkik efter vår recension!
