Recension – Serious Sam: The Second Encounter

Serious Sam kan kort och gott beskrivas som en intelligensbefriad monsterslakt i kvadrat. Även om det finns en story så håller den ungefär samma klass som den i Doom, vapnena är överdimensionerade, monstrena helt bisarra, handlingen totalt obefintlig och antalet problem som kräver någon högre intelligens lyser med sin frånvaro. Men då spel kanske oavsiktligen utformades så här för ett antal år sedan, så har Croteam med avsikt gett Serious Sam de attributen. De är nämligen just det faktumet, att de försöker skapa ett klassiskt shoot?em?upm med alla dess egenskaper, som gör Serious Sam så bra.

Singleplayer och Cooperative

Det är förvånansvärt sällan dagens spel har bra stöd för att spela singleplayer-delen i multiplayer. Antingen existerar inte ens möjligheten, eller så den oftast buggad och svåranvänd. Croteam har dock förstått hur mycket möjligheten att spela med kompisar förhöjer nöjet. Att spela igenom Serious Sam ensam eller med andra spelare är faktiskt två något skilda upplevelser. I cooperative kan man dö hur många gånger som helst, och kan därför leka rambo... nej snarare självmordsbenägen oftare. (Serious Sam är nämligen mycket tuffare än Rambo, och även Duke Nukem för den delen). I singleplayer får man dock inte dö och får därför vara något försiktigare med att hoppa rakt i famnen på monstren.

Då första Serious Sam enbart utspelades i egyptiska miljöer så är det välkommet att man i tvåan även kommer till babylonierna och medeltida Europa. Storyn tar vid där ettan slutade, och den är precis lika befängd och bisarr som man kunde tänka sig. Av någon outgrundlig anledning skall man i alla fall, efter att ett gäng tokstollar krashat ens UFO, ta sig till Babylonien, för att sedan ta sig till medeltiden för att hitta den heliga gralen (Gud vet varför).

Det är förvånansvärt mycket variation i Serious Sam för att vara ett spel där man håller inne avtryckaren större delen av tiden. De har sett till att lägga in flera komiska inslag, gömda fällor, en del mycket speciella utmaningar (t.ex. gravitationsförändringar och ehrm.. gigantiska grodor) och storslagna miljöer. De har dessutom sett till att försöka använda olika blandningar av monster och med hjälp av olikt uppbyggda banor alla situationer att kännas olika. Men det är klart att monsterdödandet ibland kan bli lite långdraget, speciellt då man måste ta död på över 10.000 fiender för att klara spelet (och det på de lättare svårighetsgraderna).

Banorna går oftast ut på att man ska kämpa sig igenom rum efter rum, område efter område packade med monster. Delar av banorna brukar oftast bestå av stora öppna ytor, medan andra delar utspelar sig inomhus och är därför trängre. Banorna är i regel uppbyggda så att man först skall kämpa sig fram till ett tempel, en borg, en stor port eller något annat passande man inte utan vidare kan passera. Sedan går det oftast ut på att hitta några olika föremål eller att trycka på några knappar för att man skall kunna ta sig vidare till nästa bana. Med andra ord krävs det inte alltför hög intelligensnivå för att klara sig igenom spelet. Men Croteam ville tydligen vara säkra på att vilket irrbloss som helst skulle kunna klara spelet, och man får därför tips från en dator kallad NETRISCA (som för övrigt har allvarliga personlighetsproblem), varje gång man stöter på något problem som kräver lite tankeverksamhet. Ett bra exempel är följande tips man får (vilket även visar på utvecklarnas något bristande poetiska förmåga).

You go left, you go right
You touch stones, then you fight
If you die, that not pretty
Then you never see this city
If you live, then you good
You can see nice neighborhood

Vapen och Monster

Jag brukar normalt aldrig gå in speciellt mycket på vapen och fiender i någon av mina recensioner. Men då just vapen och fiender är i stort sett vad Serious Sam består av så är jag så illa tvungen. Monstren i spelet är bisarra, totalt overkliga och verkar inte passa ihop med varandra. Detta lyckas dock Croteam förklara genom att Mental, den stora styggingen man kämpar mot, antingen plockat dem från diverse planeter, eller helt enkelt satt ihop dem med hjälp av lite överflödiga delar och genetiskt material. Man kommer bland annat att få möta aggressiva bufflar, snabblöpande skelett, självmordskandidater utan huvud, gigantiska raketskjutande robotar, skinlösa krigare från planeten Beelmez IV, eldbollskastande fyraarmade jättar och kulspruteförsedda skorpioner i två upplagor.

Vad Croteam dock lyckats med riktigt bra är att ge monstren olika styrkor och svagheter. Det finns i stort sett inte två monster som man kan ta hand om på samma sätt. Framför allt är de duktiga på att skapa blandningar av dessa bisarra monster för att svårighetsgraden skall ökas ytterligare. Som exempel använder de sig ofta av några pricksäkra fulingar på pelare långt bort i bakgrunden. Men för att man inte skall hinna sikta in sig på dessa så sätter de några stora styggingar i närheten. Och för att man inte skall få möjligheten att använda de stora kraftfulla vapnen så kommer ofta stora drösar med små snabba fulingar vilket ofta kan bli ganska frustrerande. Det som skiljer Serious Sam från liknande spel är att många av monstren är snabbare än en själv; det går inte att som i Doom bara springa runt utan att någon kan komma ikapp. Istället måste man lära sig hoppa undan i precis rätt sekund, men ännu hellre se till att börja skjuta i tid så att de aldrig hinner fram.

De som spelat ettan vet att monstren har storhetsvansinne och därför är.. ja.. väldigt stora. De största är uppemot hundra meter höga, för att inte nämna slutbossen i Serious Sam: The First Encounter som bokstavligen hade huvudet uppe bland molnen. Därför hade man hoppats på att Croteam försökte sig på något ännu mer bisarrt i tvåan, och det blev därför tyvärr lite av ett antiklimax när sista bossen inte alls var så fruktansvärd som man hade hoppats.

Vapnen är också de som sig bör i ett monsterslaktarspel av denna magnitud. Självklart finns det pistoler, enkel- och dubbelpippigt hagelgevär, ett maskingevär, en granatkastare och ett futuristiskt laservapen. De riktigt kraftfulla vapnen är en minigun och ett överdimensionerat bärbart kanonrör. De tre nya vapnen för The Second Encounter är ett prickskyttegevär, en motorsåg och en eldkastare. Medan eldkastaren är det överlägset mest effektiva vapnet mot mindre monster i närstrid, är prickskyttegeväret istället idealt för att plocka de stora bestarna på långt håll.

Seriös Grafik

Det som överraskade många var att ett lågbudget spel som Serious Sam hade en grafikmotor som slog det mesta när den kom. Grafiken var riktigt snygg och motorn kunde hantera ett imponerande antal monster innan det märktes på prestandan. Men framför allt så var banorna, vars storlek sträckte sig långt över de man sett i tidigare spel, det som verkligen imponerande. Spelmotorn i Second Encounter är densamma som i ettan, även om den har några små förbättringar. Men även om den nu nästan har ett år på nacken är den ändå fortfarande imponerande och en av de bästa motorerna i dagsläget.

Musik

Musiken i Serious Sam 1 var riktigt bra, och vissa låtar får sägas vara något av den bästa spelmusiken jag hört. Inte på grund av att musiken i sig var så speciell, men för att den passande så bra med det snabba tempot i spelet. Tyvärr är många av dessa låtar inte med i uppföljaren, men musiken får ändå klart godkänt. Croteam visar dock även här hur genomtänkt spelet egentligen är (även om det inte alltid verkar så). När man har dödat alla fulingar på ett ställe eller då man inte möter någon så är musiken ganska lugn, men när något monster börjar annalkas så blir musiken med ens snabbare och mer passande för situationen.

Andra mötet

Ovan har jag i stort recenserat Serious Sam utan att ta hänsyn till originalet eller uppföljaren. Anledningen är att Serious Sam: The Second Encounter egentligen får ses som en add-on till ettan, även om det säljs för fullpris. Spelmotorn är nämligen knappt förändrad och nyheterna består av nya banor, ett fåtal nya monster och tre vapen. Med andra ord så vet den som spelade ettan vad man kan förvänta sig av tvåan.

Multiplayer

I de flesta spel brukar styrkan ligga i Multiplayer, speciellt då det handlar om spel utan en väl genomtänkt story och handling. Men i Serious Sam ligger faktiskt styrkan i singleplayer-delen, så länge man räknar Cooperative till den. Det betyder inte att ren deathmatch i spelet är dåligt, men det är monsterslakten som just är charmen med spelet (ja, jag vet, jag är brutal). Det finns två olika spelsätt i multiplayer, scorematch och fragmatch. Det ena går ut på att fragga, och det andra går ut på att ja.. fragga, fast med en annorlunda poängräkning. Men då det finns möjligheter för egengjorda moddar till spelet så kan förhoppningsvis multiplayer-delen utvecklas och göra spelet mer långlivat.

Slutord

Som sagt så kan ren intelligensbefriad monsterslakt vara en välkommen frisk fläkt i dagens starkt realisminspirerade spelmarknad. Vad som verkar vara ett ogenomtänkt spel är faktiskt väldigt genomtänkt, för att det just skall bli ett perfekt traditionellt shoot?em?up. Det kan även ses som ett träningsläger för alla som vill behålla sin FPS-skicklighet som så lätt går förlorad i dagens något långsamma och intelligenskrävande spel. Vad som dock får anses som negativt är att tvåan innehåller så få förändringar jämfört med ettan. Det är nästan som att de med vilje försökt efterlikna skillnaderna mellan Doom och Doom II vilka också de bara var nya banor, några monster och enstaka vapen. Men är man beredd på att det inte är ett helt nytt spel man får, kommer man ändå bli riktigt nöjd då det egentligen är de nya banorna man är ute efter. Serious Som får 3.5 i betyg och jag längtar redan till nästa spel i serien.