Recension – The Settlers: Fourth Edition

Ett spel utan vinnande koncept är ingenting. Ingen vill egentligen vara mainstream i spelvärlden. Alla vill med andra ord vara lite egna, men i slutändan brukar det ändå resultera i ett antal spel som lätt skulle kunna uppfattas som kloner av varandra. Detta gäller absolut inte Settlers-serien. BlueByte insåg nämligen från början att det behövdes något riktigt annorlunda för att spelarna inte skulle lägga Settlers på hyllan och gå för att inhandla liknande spel såsom Age of Empires eller StarCraft. Lösningen som BlueByte valde kan utan tvekan kallas begränsad och koncentrerad kontroll.

Vad innebär då detta? Jo, i många strategispel (som absolut inte behöver vara dåliga i någon bemärkelse) så kontrollerar man verkligen varenda liten människa, robot eller varelse som finns i ens omgivning. Varje person måste enskilt sysselsättas, något som är både tids- och resurskrävande. Inte alltför sällan glömmer man bort en enstaka arbetare under ett träd någonstans. I Settlers däremot är läget annorlunda. Visst har du en massa tjocka, röda och tomteliknande figurer som är dina bybor, men du kontrollerar dem inte. Hur kan detta då gå till?

Det hela fungerar som så att du som spelare beslutar vad som ska hända i staden. Väljer du att bygga ett hus så kommer byborna själva fördela arbetet så att en grupp till att börja med jämnar marken med sina spadar, varefter bärarna kommer kånkandes på trä, sten och annat du kan behöva i bygget. Sedan kommer själva byggarna och slutför det hela. Vips har du ett färdigt hus, utan att behöva bry dig om hur många arbetare du vill sätta åt sidan för detta.

Vad är då för- och nackdelarna med det här? Jo, till att börja med så får du en stor mängd bybor som bara står i klunsar och latar sig i din by när du inte bygger något. Visst, alla kan ju inte sitta inne hela tiden, men det tenderar att bli lite rörigt till slut. Å andra sidan är det faktiskt ofta skönt att slippa bry det redan ansträngda huvudet med onödigheter. Och för att se rent produktivt på det hela, jag bryr mig inte om vem av Kalle och Bosse som sågar, bara huset står färdigt till slut.

Mångfald regerar

Faktum är att det som lockar i Settlers är mångfalden. Mängder av byggnader kan byggas, och för att få igång ett fungerande samhälle så måste du också ha en fungerande näringskedja. Du måste hela tiden förse dina gruvor med bröd, bagerierna med mjöl och vatten, och så vidare. Alla nya byggnader för med sig konsekvenser, och det är upp till dig att se till att alla mår bra. Får inte bagaren något vatten, så blir det inget bröd, och utan bröd så, ja, du förstår själv.

Men det är inte nog med att du måste hålla koll på att alla byggnader finns, utan du måste också noga överväga var du ska plantera byggnaderna. En hantverkare eller bagare blir riktigt glada att få ett hus i en ljus och solig del av byn. En skogshuggare däremot föredrar skugga, och en vinodlare måste ha sitt hus i närheten av en ordentligt solig sluttning, annars blir det knappt något vin att tala om.

Förutom de vanliga bybor som finns, så som dina bärare och de som automatiskt flyttar in i de nya husen så kan du rekrytera nya. Dessa kan delas upp i två kategorier, arbetare och soldater. Bland arbetarna finns det specialister, som till exempel geologer, vinodlare, byggare, och så vidare. Om du inte är nöjd med den mängd arbetare du får när du bygger dina hus så kan du nämligen rekrytera fler. Kanske vinodlaren vill ha hjälp med att trampa på vindruvorna? Och vem ska leta upp lämpliga platser för nya gruvor om inte geologen?

Den andra delen bland dina invånare är soldaterna. Via en lämplig byggnad (kantin) så kan dessa rekryteras, det vill säga vanliga bybor tar upp ett svärd och en sköld (som du självklart redan tillverkat hos smeden) och blir därmed soldater. Och med soldaterna är kontrollen annorlunda. Här styr du den individuella soldaten, vart han ska gå, vad han ska attackera, och hur han ska uppföra sig. Soldater blir efter att ha stridit en del antingen döda eller befordrade. Befordrade soldater strider självklart bättre än rekryter, en egenskap som Settlers IV delar med de flesta andra strategispel.

För att sammanfatta spelet med ett ord skulle jag välja ordet mångfald. Settlers IV inriktar sig på en helt annan sorts kontroll över vad som händer än många andra strategispel, och blir därför riktigt roligt att lira som omväxling. Att du sedan får vänta rätt länge på att byggnaderna ska bli klara, det är en annan sak.

Häftig zoom-funktion

Med tre tidigare spel i Settlers-serien så har BlueByte något av en fördel. De vet hur en bra grafikmotor ska fungera, och den som finns i Settlers IV är inget undantag. Något som imponerade kraftigt på mig när jag spelade var att man kunde zooma in och ut steglöst över 3D-landskapet. Med andra ord kan du ena stunden se på en närbild av dina nybyggare, varpå du strax zoomar ut och får en överblick över hela spelfältet. Mycket behändigt!

Grafiken flöt, som de flesta andra spel på min en gång superstarka dator, på utmärkt. Jag kunde utan problem spela i för mig höga upplösningen 1024*768 utan att spelet visade någon hackande tendens. Å andra sidan tycker jag inte att ett spel ska behöva hacka i högre upplösning. En bra grafikmotor klarar detta och ger bättre överblick, utan att för den sakens skull kräva det allra senaste inom hårdvara, något som BlueByte verkar hålla med om.

Fattig mans musik

Likt många andra lir i samma genre så ackompanjeras spelet av stämningsfylld musik. Och likt många andra spel så blir musiken extremt repetitiv efter ett tag. Det dröjer inte särskilt länge innan man istället stänger av musiken och försöker lyssna på MP3 parallellt med spelet, något som inte visar sig vara alltför lyckat. Visst, musikspår tar upp mycket plats, men i Settlers IV är den ju faktiskt i MP3-format, så här borde det inte vara något större problem att inkludera fler låtar. Jag tror snarare att det hela beror på alldeles för låg prioritering av ljudet, och precis som jag alltid brukar säga: hörseln är ett lika viktigt sinne som synen om ett spel ska bli bra.

Slutet gott...

Vad jag än så länge inte nämnt är att det spel som VisionPark distribuerar är en översatt version. Hela spelet, alla menyer, dialoger och så vidare är alltså på svenska. Detta är på både gott och ont tycker jag. Visst, det är trevligt att slippa tänka för mycket på översättningen, men å andra sidan så känns det bitvis lite fjolligt att spela på svenska. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det ger inte samma känsla.

Trots missen med musiken, och trots en del något töntiga översättningar så tycker jag faktiskt att The Settlers IV var ett riktigt roligt spel. Det var dessutom roligt att se sina soldater sakta med säkert slakta var och en av min kompis bybor, för lite blodspillan var dag gör att magen mår bra. Det blir en fyra för The Settlers IV. Bättre än ett medelmåttigt spel, men inte riktigt ända fram till toppbetyget.

Har inte byborna haft tillräckligt lång rast nu?