Framtiden är aldrig så vacker som i våra drömmar. När Nintendo 3DS presenterades på förra årets E3 myntades (det redan utnötta) försäljningsargumentet ”3D utan glasögon”. Det räckte för att jag, för första gången på den här sidan 2000-talet, skulle välja att se världen ur ett fanboy-perspektiv. Man skulle kunna säga att jag blev blind utan mina 3D-glasögon vilande på nästippen.
I efterhand är det märkligt hur jag kunde dras med i hyllningskörerna, utan att för den sakens skull veta ett smack om hur konsolen skulle kännas. För det var en unik – för att inte säga vansklig – situation som #Nintendo hade satt sig i. Att argumentera för 3D-funktionen var som att lova guld och gröna skogar samtidigt som det inte gick att se skogen för alla träd. På E3 löste man det genom att skicka ut en hord av leende flickor, samtliga sammankopplade med det bärbara underverket. Det gjorde att hundratals journalister kunde få en smygtitt på morgondagens teknik, och budskapet kunde gå som en löpeld runt vårt runda klot.
Problemet var bara att inga djupodlande analyser i världen slår ens egna intryck. 300 speljournalister är, hur vi än ser på det, betydligt färre än 135 miljoner DS-spelare. I slutändan är det dessa som Nintendo vill kränga sin heliga graal till.
Konsoler har alltid kunnat marknadsföras med pompösa filmklipp där den nydanande tekniken har förfinats och näst intill överexploaterats. Den här gången har vi fått se Nintendos maskotar i videosnuttar som ser ut som en aningen svagare Gamecube-yta, men i realiteten ska vara ”början på en ny era”.
Ner i skärmen
Det är hög tid att omsätta drömmarna till erfarenheter. Drygt ett halvår efter mässan i Los Angeles har jag till sist fått min alldeles egen 3DS-flicka. Det är många löften som ska införlivas när jag för första gången tittar ner i skärmen.
Jag säger ”ner i skärmen” eftersom jag alltid har föreställt mig 3DS-skärmen som en djup brunn. Och mina första intryck med racingspelet #Asphalt 3D gör sitt bästa med att spä på min vision. Djupet i skärmen är påtagligt och får mig på allvar att ta till uttryck som ”grafik 2.0”. Det är lätt att glömma att jag spelar, på sin höjd, medioker racing när den nya dimensionen gör underverk med fartkänslan. Jag glider förbi andra fartdårar, ser hur byggnader i grälla färger dyker upp i horisonten för att sedan försvinna och det känns som att hela förloppet inträffar på riktigt mellan mina två händer.
Första intrycket är allt annat än nyanserat och på allvar börjar jag fundera på om 3DS kan få mig att konvertera till genrer som racing, fotboll och beat ’em ups. Men det är innan mina ögon slår knut på sig själva.
