Sacrifice är ännu ett av de spelen som ger en huvudbry när man försöker kategorisera dem. Men för att likna det med ett ganska välkänt spel så är grundidéerna i Sacrifice ungefär som i Battlezone, ett strategispel i 3D. Men där slutar likheterna och Sacrfice går sin egen väg och bildar ett ganska unikt spel.

Du tar rollen som en trollkarl som på grund av sin något ohälsosamma vilja att framkalla demoner förstört sig egen värld och precis lyckats fly till en annan dimension. Det första du konfronteras med är fem stycken gudar som konstant bråkar sinsemellan. Först är det den vackra Persephone som är kärleksguden men som på ett ironiskt sätt gärna drar ut i krig för att sprida sitt budskap. Man hittar även James, guden över jord och sådant där brunt som han själv beskriver det. Han är fredlig och vill egentligen helst att alla gudar bara ska vara vänner, vilket gör honom till ett smärre mobbingoffer hos de mindre trevliga gudarna. Stratos är vishetens gud och den som försöker hålla sig utanför de heta diskussionerna och komma med ett och annat intelligent inlägg.

Sedan kommer Pyro, som ser ut som en övergödd flodhäst med eld i håret. Han älskar att bränna ner och förstöra och har allierat sig med den liksinnade Charnel. Sist men inte minst så hittar vi då Charnel, guden som gör att man skulle kunna tänka sig en hemmakväll med satan som ganska mysig. Det enda som gör att Charnel inte redan förstört hela världen är att det är just i den som allt det hemska sker.

Polyteism

Varje gud kommer presentera vilka uppdrag de behöver dig för och sedan är det upp till dig vilken gud du vill hjälpa. Du får samma chans efter varje uppdrag att följa den gud och det uppdrag du vill. Detta betyder inte bara att du får chansen att välja uppdrag men dina val bygger även upp hela din arsenal av monster och magiska förmågor. För varje uppdrag du utför så brukar du få tillgång till en ny varelse eller en ny kraft, och vilka du får beror på vilken guds uppdrag du utför.

Världen

Precis som andra strategi spel så består banorna av små eller stora världar där man utkämpar slagen och där man har baser och måste leta efter resurser. Men till skillnad från vanliga RTS spel så görs det här i en vacker 3Dvärld. Det är svårt att förklara hur världen ser ut och det jobbet lämnar jag till bilderna från spelet. Man får inte en bra gjord 3Dvärld utan en del problem dock, nämligen datorkrav. Sacrifice kräver en ganska bra dator om man vill att det inte ska hacka för mycket i striderna eller när man tittar ut över de stora landskapen.

Altaret

Din bas består av ett altare som ger dig livskraft och en viss mängd magikraft, också kallad mana. Du kan sedan bygga några stycken Manaliths för att ge dig mer Mana eller ett nytt tempel till din gud som tillåter dig att rena själar på andra ställen än vid ditt altare. Men Altaret är det som ger dig din livskraft och förstörs det så dör även du och alla dina varelser. Kommer en fiende trollkarl tillräckligt nära kan han beordra sina SAC doktorer att utföra en ritual för att skända ditt altare och därmed ta död på dig. Detta betyder att man i stort sett är helt odödlig så länge altaret fortfarande står, för dör man ute på fältet så kan man som ett spöke ta sig tillbaka till sitt altare för att få nytt liv igen.

Dina trupper

Alla gudar har i stort sett en liknande uppsättning med monster där du hittar en del flygande varelser, en del som kan anfalla motståndaren på avstånd och några som bäst slåss i närstrid. Även då där finns en viss skillnad i de trupperna man får senare i spelet så är det utseendet och rösterna som är största skillnaden. Men hur man skapar trupperna och utökar sin arme är en av sakerna som gör Sacrifice så speciellt. Det hela handlar nämligen om att alla monster kräver ett visst antal själar för att kunna skapas. De enklaste varelserna kräver bara en själ och de största upp till fem. Men när man själv använt upp hela sitt förråd av själar så står man där utan möjlighet att bygga nya trupper. Då måste du nämligen döda fiendens monster och låta dina SAC doktorer utföra en spektakulär ritual för att rena själarna så att du kan skapa nya monster.

Alltså så finns där bara en sak som egentligen kan ge dig en fördel i en strid, nämligen att ta din motståndares själar som gör att han får färre själar och du fler. Men det kan vara lättare sagt än gjort. Själv kan man samla upp sina egna själar genom att bara springa över dem, men för att ta en motståndares måste SAK doktorerna utföra en ganska långdragen ritual vilket gör att din motståndare oftast hinner hämta själarna innan de blir dina.

Magi

Trupperna mellan de olika gudarna är ganska lika, men det är däremot inte magin. Grundläggande så har man magin att återställa sin egen eller sina monsters hälsa och en ganska simpel men effektiv attack. Beroende på vilken gud du följer så får du sedan möjlighet att göra allt från att skapa ett regn av grodor, kasta blixtar, sätta upp magiska hinder till de mer destruktiva krafterna som att skapa jordbävningar, kalla på meteorer, sätta igång vulkaner och en massa annat kul.

Det som gör magin så kul att leka med är möjligheten att se det hela i 3D. När Stratos virvelvinden håller på att skapas blir himmeln kolsvart och Pyros vulkan skapar en gigantisk eldpelare som man kan se över hela kartan. Det var första spelet på länge som verkligen gav en den där ?WOW? känslan när man såg effekterna.

Då är allt frid och fröjd?

Det låter som spelet är helt perfekt, men tyvärr så finns även här en del missar. Det tar ett tag innan man får grepp på sättet att spela, att man själv måste ta med sig alla monster i strid, men ändå måste vara bered på att snabbt återvända till basen om den blir anfallen. Väl i striderna så är det otroligt svårt att egentligen se vad som händer. I mitten skapas ett tumult av dina monster och man vet inte riktigt vem som vinner förens de flesta är döda. På samma sätt är det svårt att se vilka enheter motståndaren har om han inte har de allra största. Man vet inte riktigt om vad för monster man är på väg att möta förens man står mitt framför dem.

Som nämnt innan är det svårt att dö eftersom ditt altare måste bli skändat och dina trupper måste oftast bli dödade innan. Men möts två lika starka styrkor så är det inte säkert man någonsin får en vinnare. När ett av sina egna monster dör springer man bara snabbt in och hämtar själarna och skapar ett nytt på några sekunder. Det gör att slagen kan bli extremt långdragna. Men hade hoppats att de kraftiga magiskakrafterna kunde sätta stopp för striderna, men tyvärr så tar de alla så långt tid att utföra att man ofta är rädd för att bli dödad när man säger besvärjelserna. Dessutom så skadar de allt och alla, inklusive dig och dina styrkor, vilket gör att de funkar bra för att skingra de stridande och döda alla, men sedan är det bara att plocka upp själarna igen och börja om.

Slutord

Det här är ett riktigt bra försök att skapa en spel med en hel del nytänkande. Det mesta fungerar bra om striderna än hade kunnat bli bättre. Singleplayer är riktigt kul och att kunna välja olika uppdrag och gudar gör att man kan spela om det flera gånger om. Multiplayer är helt klart bra, speciellt om man är fler än två spelare så det inte blir för långdragna strider. 3D-världen är otroligt bra gjord och effekterna magin skapar är storslagna. Gillar man 3D strategispel eller helt enkelt vill testa ett nytt spel så är det helt klart värt att skaffa Sacrifice.