Escape from Monkey Island

Det är nu tio år sedan det första spelet i Monkey Island-serien kom ut, och personligen anser jag fortfarande att det är bland det bästa som hänt i datorspelens värld (möjligtvis med undantag för Monkey Island 2 och Sam & Max). Men alla MI-spelen hittills har bjudit på hög kvalitet, och en kombination av hysteriskt roliga skämt och massvis med kniviga problem.

Ovanstående stämmer inte oväntat även på den fjärde delen i serien, Escape from Monkey Island, men bara till en del. Det är väldigt, väldigt bra på sina ställen, men tidvis inte alls så lysande, av anledningar som jag ska få be att återkomma till.

LeChuck vägrar att dö...

Denna gång ligger det till som följer. Guybrush Threepwood (självutnämnd piratkung) och hans hustru guvernären Elaine Marley, har precis återvänt hem till Melee island efter en något långdragen smekmånad. Väl tillbaka märker de dock att ingen vill kännas vid någon av dem längre; Elaine har förklarats död i sin frånvaro, fråntagits sin guvernörstitel (och Guybrush är det ändå ingen som minns). Denna missuppfattning innebär att Elaine måste kämpa dels för att få domen som förklarar henne död upphävd, dels för att vinna folkets förtroende i ett nytt guvernörsval. Det senare är förknippat med vissa problem, eftersom det finns en motkandidat vid namn Charles L Charles (ingen mindre än spökpiraten LeChuck i en ny fiffig förklädnad).

Som tur är slipper Elaine kämpa helt och hållet ensam - hennes trogne toff, eh äkta man, Guybrush, rycker mer än gärna in och får flänga runt i hela Tri-Island-området för att hitta allt som Elaine Marley behöver. För att komplicera tillvaron ytterligare för paret, håller var och varannan ö på att bli uppköpt av en australisk fastighetshaj vid namn Ozzie Mandrill. Mandrill drivs av en dröm om att rensa Västindien från pirater, så att det blir lugnt och tryggt för alla turister som ska lockas till hans nya hotell- och rekreations-anläggningar. Som till exempel Planet Threepwood och StarBuccaneers.

Den slutgiltiga förolämpningen

I alla Monkey Island-spel ska det ju förstås också finnas en gömd skatt - och så finns det även i denna del. Ozzie, LeChuck och Guybrush hanmnar efter redan efter det inledande kapittlet i en hysterisk jakt på Den slutgiltiga förolämpningen; en voodoo-pryttel vars krafter kan få även den starkaste pirat att bryta samman.

Med andra ord är det ungefär som vanligt i Guybrushs värld.

The Escape from Monkey Island skiljer sig emellertid en hel del från sina föregångare, framför allt när det gäller sättet att kontrollera det hela. För till skillnad från de första tre spelen i serien, använder man här inte längre mus för att navigera, utan tangentbort eller gamepad/joystick. Gränssnittet är en uppdaterad variant av det som fanns i Grim Fandango, och meningen är förstås att spelet ska fungera bättre den dag det portas till olika konsol-format. Däremot fungerar det mindre bra för alla oss som vant oss vid musstyrning ? här blir det både omständligt och komplicerat med alla tangenter som måste blandas in för att styra Guybrush, bläddra bland olika dialogval, i menyer och hantera den ständigt växande prylsamlingen.

Kompisar från förr

Men detta kommer man över ganska snabbt - anledningen till att man köper ett Monkey Island-spel är ju trots allt humorn och de kvistiga problemen. Och vad det gäller tillgången på dessa ingredienser, finns de som vanligt i överflöd - för dem som är bekanta med serien sedan tidigare är alla profilerna från förr med; Stan, Murray the Skull, Herman Toothrot, Carla, Meathook och många fler. Detta är riktigt kul ett tag, men ganska ofta går det lite för långt i nostalgi-tripperna.

Många av skämten är faktiskt totalt obegripliga för alla som inte spelat alla tidigare MI-spel (bl a skämtas det om piraten Otis och hans förtjusning för blommor - något som man måste ha spelat första Monkey Island-spelet för att fatta). Dessutom är många av de nya karaktärerna ganska bleka; exempelvis tycker LucasArts att det är otroligt roligt med en australier som kallar sig Ozzie Mandrill, men skämtfaktorn inskränker sig till att han pratar med brytning och har uppstoppade kängurur hemma. Svagt.

Problemen är genomgående ganska bra, men ett par av dem är dessvärre onödigt komplicerade och långsökta. Efter vad jag hört skeppas den amerikanska versionen av spelet med en hintbook med i kartongen, vilket är förståeligt?

Fler förolämpningar än nånsin förr...

Det som annars är nytt i spelet, är ett antal nya varianter på originalets "Insult Sword fighting". I Escape from Monkey Island får man prova på två nya varianter, dels Insult Arm Wrestling, dels Monkey Combat. Det senare handlar också om att vräka ur sig förolämpningar ? men denna gång på apspråk. Genom att välja bland ett antal olika apläten (Aak, Cheep, Oop, Chee), kan man utmana andra apor på duell. Detta är en bra idé, men dessvärre blir det alldeles för långdraget för att kännas kul ? man tvingas träna mot dussintals olika apor innan man samlat ihop de varianter som finns på förolämpningar, och riktigt så roligt är det faktiskt inte.

Grafiskt sett håller Escape from Monkey Island sedvanlig hög kvalitet, och den förändring figurerna i spelet genomgått ? de är nu helt polygonbaserade istället för som tidigare 2-dimesionella animeringar. Det funkar överraskande bra, eftersom man kommer mycket närmare alla karaktärerna ? särskilt Guybrush har LucasArts jobbat ordentligt med.

Famous last words

Jag kan ändå inte utan att tycka att det var bättre förr. Escape from Monkey Island är inte på något sätt ett dåligt spel (även om det är en aning kort för att vara värt sina drygt 400 kr i pris). Men det känns någonstans som att LucasArts borde låta Guybrush, Elaine & Co få vila i frid nu.

För den som har spelat tidigare MI-titlar, är det här förstås ett givet tillskott i samlingen. Den som inte lirat äventyrsspel förut bör dock fundera både en och två gånger.

Till sist ett par ord om multiplayerstödet i Escape from Monkey Island. Som vanligt med dessa spel, vet man inte alltid vad som är sant eller falskt. Det finns en menyinställning för "multiplayer options" i spelet, men denna leder ingen vart. Men man vet ju aldrig säkert - det kanske krävs att man löser ett problem för att komma åt även denna?