American McGee's Alice

Doom, Quake och Quake II. Alla dem som imponerats av dessa klassiska spel från id Software känner med största sannolikhet igen namnet American McGee. Från att ha varit bandesigner för id:s räkning, valde han för några år sedan att lämna företaget till fördel för en annan utvecklare, Rogue Entertainment. Tillsammans med sitt nya team började han genast arbeta på en titel som skulle komma att bli näst intill helgonförklarad innan den ens nådde spelhyllorna, dess namn var Alice.

Handlingen

Lewis Carroll publicerade år 1865 "Alice i Underlandet". Det var sagan om en ung flicka som i sin fantasi färdas till Underlandet, en underbar plats där allt var fantastiskt. American McGee?s Alice utspelar sig ett antal år senare, när huvudpersonen Alice vuxit till sig en smula. Hennes familj har tragiskt omkommit i en brand, och Alice själv genomgår allvarliga psykologiska trauman. Det är när den unga flickan vårdas för sitt underliga beteende och otäcka drömmar, som spelets historia tar sin början. Långsamt håller Alice återigen på att dras ner i underlandet, en numera mycket otäck plats som bara existerar i hennes undermedvetna - eller?

Spelkänsla och kontroller

American McGee?s Alice är en blandning mellan action och äventyrsspel, där dock betoningen ligger på actionmomentet. Man följer den späda men ack så aggressiva flickan från ett tredjepersonsperspektiv, vilket innebär att man för det mesta är som ett svävande kameraöga strax bakom/ovanför henne. Det finns risker med den här typen av toppvy. Det händer inte allt för sällan att annars bra spel förstörs av en flackande och fladdrande känsla, men ständiga kast från olika vinklar i samband med att man rör på spelfiguren i fråga. Alice har dock lyckats få spelkontrollerna att fungera mer än acceptabelt. En av orsakerna till detta är det minst sagt läckra siktet, i form av en liten svävande och självlysande boll. Det är svårt att förklara hur detta fenomen fungerar i praktiken, men det är åtminstone en ny och framför allt mycket trevlig lösning på siktesproblemet hos speltypen.

Spelets karaktär

Spelet följer ett linjärt händelseförlopp, där uppgifterna man stöter på är av problemlösningskaraktär. Inte alls sällan är dessa problem hopprelaterade, vilket innebär att man på ett eller annat sätt skall lyckas ta sig över, igenom, eller uppför hinder av olika typer. Det är för det mesta roligt och utmanande, men kan faktiskt bli lite tjatigt i längden. Det man får göra då är att stanna upp för ett ögonblick och kika på de smått otroliga miljöerna man vistas i - då känns plötsligt allt slit väl värt mödan.

Förutom de relativt enkla problemen som man stöter på, är det de vanliga ingredienserna man kan förvänta sig. En mängd olika ?monster? som bjuder på varierande grad av motstånd, dock upplevs de flesta snarast som lätta hinder i ens väg. En rekommendation för vana spelare är därför att välja en relativt hög svårighetsgrad i menyinställningen inför spelets start. Vapnen som Alice utnyttjar är av ganska skiftande karaktär, men valet dem emellan är egentligen mer av personlig vikt. Det finns inga speciella kombinationer av vapen/fiender som är nödvändiga, utan man använder helt enkelt det vapen som man gillar bäst. De flesta vapen har två användningsmöjligheter, där den senare är mer kraftfull - men då även utnyttjar mer av Alice upparbetade kraft. Ny kraft och hälsa får man från speciella "diamanter" som kvarlämnas efter en besegrad fiende.

Visuellt imponerande

Som antytts tidigare har American McGee's Alice en underbar grafik. Det känns som om Rogue Entertainment gjorde helt rätt när de betalade id Software för att få utnyttja Quake III-motorn, och därefter fokuserade på att göra det mesta utav den. Den spontana känslan när första episoden var avklarad, var att Alice är det grafiskt mest imponerande spel jag stött på. Detta faktum omfattar såväl FPS (first person shooters) och toppvy-spel likt Alice. Bandesignen är för att sammanfatta det hela med ett ord, surrealistisk. Det vilar något sjukt, stört, overkligt över samtliga miljöer - en känsla som tidvis kan beskrivas som trollsk. Ingenting är som man är van vid i Alice, väggarna lutar, golvuren vaggar, trappor svävar, miljöerna saknar botten och karaktärerna är antingen obehagligt avtecknade eller bara skrattretande. Eller vad sägs om skolbarn som har öppna hjässor, med blottade hjärnhalvor? Eller om en jättelik vargfigur med blöja? Fiolspelande gräshoppor? Den ena varelsen är helt enkelt mer fantasirik än den andra - och samtliga är fruktansvärt välgjorda.

Som ni märker finns det knappt nog med superlativ för grafiken i Alice, och detta gäller miljöer, figurer och animationer. Som jag sa tidigare kan man nästan när som helst stanna upp och bara njuta av bandesignerns verk. Att spelet dessutom verkar fungera på en relativt långsam dator är ytterligare ett plus, rapporter talar om ett fullgod spelupplevelse med en PII-450 Mhz och 3d-kort.

En fröjd för örat?

Ännu en av Alice storheter är ljudet. Banorna ackompanjeras av mycket smakfullt och passande ljudspår, som definitivt blir en del av helhetsupplevelsen. Musiken är både stämningsfull och subtil på en och samma gång, vilket ger den där speciella närvarokänslan som just är dess uppgift. Vidare är spelet fyllt av dialoger mellan de olika karaktärerna. Alice har en späd, men samtidigt viljestark och en smula manisk röst som ytterligare förstärker känslan av en tjej bortom sina sinnens fulla bruk. Av de varelser som Alice möter är Cheshire-katten den som ger starkast intryck. Med en mästrande ton talar han ständigt i tungor, där inte allt för komplicerade ramsor och rim för ut hans budskap. Lyssnar man till vad han säger får man en smula hjälp på vägen, hjälp som en van spelare dock klarar sig utan.
Övriga ljudeffekter är av motsvarande kvalitet, det här är återigen ett av spelets absoluta trumfkort.

Multiplayermöjligheter?

Spelet saknar stöd för flera spelare. Det kan tyckas trist och en smula snålt av Rogue Entertainment att i dagsläget släppa ett spel utan multiplayermöjligheter. Men faktum är att Alice är ett utpräglat singelplayerspel som utan tvekan gör sig bäst som det är. Vill man absolut spela i nätverk eller över modem finns det andra, mer lämpliga, titlar att välja emellan.

Även solen har sina fläckar...

Det finns faktiskt negativa aspekter även hos det här spelet. Händelseförloppet är som tidigare nämnts väldigt enkelspårigt, och det ges inget utrymme för egna expeditioner från spelaren sida. Man är hopplöst fastlåst vid den "enda och rätta vägen" som tillverkaren på förhand bestämt, vilket gör Alice relativt värdelöst när det väl en gång är avklarat. Visst, man kan alla gånger förära spelet med en andra genomgång av de många banorna, men frågan är hur roligt detta egentligen är? Däremot lär man starta upp Alice många gånger för att demonstrera favoritpartierna för kompisarna?

Det blir tidvis lite enformigt att göra vad som är avsett - slakta monster och lösa hoppuppdrag. Det saknas utmaningar av mer avancerad karaktär, där spelare verkligen får tänka till ordentligt. Här och var kommer riktigt roliga och udda utmaningar, men de är i mitt tycke allt för få.
Ett irritationsmoment är de vid uppstart återkommande animationerna från speltillverkare och utgivare. Normalt sett går dessa att klicka förbi vid start av ett spel, men icke i Alice. Här måste man snällt vänta på att alla inblandade parter skall presentera sig, gång på gång. Visserligen en petitess, men en klart onödig sådan.

Summa sumarum

Alice är ett imponerande bygge. Speltypen är på intet sätt revolutionerande, utan det är vad Rogue Entertainment i slutändan har gjort med det hela som är speciellt. De har med hjälp av ett synnerligen passande tema förvandlat en näst intill förverkad Quake III-motor till något alldeles extra. En visuell och ljudmässig uppvisning, i stort sett från början till slut. Om det inte vore för det något repitativa spelmomentet, hade American McGee's Alice utan tvekan fått högsta betyg. Nu stöter jag återigen på problem hos vår poängskala, spelet är nämligen värt mer än den 4 som jag nu väljer att dela ut - om möjligheten hade funnits, hade Alice fått 4.5 pinnar från min sida.
Det här är ett spel som man inte bör missa, jag längtar redan efter nästa titel med det lustiga namnet American McGee på utsidan av boxen.