Recension – Gunlok

Det är ett annorlunda sällskap vi färdas med. Först och främst har vi vår ledare, Gunlok. Den sista överlevande av människorasen, som nu slutit upp med oss andra för att försöka slå ner det allt mer växande robotsamhället. Gunlok är både ensam och stark, och som ledare är han perfekt. Utan honom och hans avancerade rustning skulle vi inte ha mycket chans.

Men Gunlok utgör själv inte hela gruppen, nej vi har också tre andra medlemmar. Robotar är de allihop, var och en specialbyggd för att tjäna ett visst syfte. Vi har Elint, gruppens teknikrobot, byggd för att reparera sina kamrater men också för att desarmera minor, stänga av strömkällor och utföra diverse andra hightech-operationer. Självklart måste det också finnas en nackdel med Elint, och precis som de flesta andra spel i vilken en teknisk person förekommer så har denna tekniker dålig eller ingen alls kontroll över vapen. I Gunlok är Elint näst intill helt vapenlös, och med andra ord bör han inte lämnas ensam ens ett par sekunder. För tro mig, om robotar kunde kissa i byxorna så skulle Elint vara den som gjorde det mest.

På andra plats i ledet kan vi hitta Frend. Biffig, enorm, vapenälskande och långsam. Frend är heller inte särskilt intelligent, hans överväldigande eldkraft betalar han med en undermålig processor. I manualen till spelet kan den nyfikne spelaren läsa att Frend har en processor på 100GHz. Denna kan jämföras med Harks 1.4THz-processor, vilken alltså är 14 gånger snabbare. Användningsområdena för Frend kan nu kanske tyckas självklara, då han är stor, stark och dum. Han är helt enkelt gruppens fighter.

Sist, och faktiskt också minst, har vi Hark. Han är gruppens sprinter, minst av dem alla och springer också snabbast, något som inte alltför sällan visar sig behövas. På grund av Harks litenhet så kan han också ta sig fram genom hinder som andra gruppmedlemmar är för välbyggda för att forcera. Dessutom är han ett perfekt lockbete för att organisera ett bakhåll för en ovetande motståndare.

Grafiken flexibel men sparsam

Vi har sett liknande spel som Gunlok tidigare. Commandos är väldigt likt spelmässigt sett, fastän storyn utspelar sig något tidigare (?bara? ett par hundra år). Men Gunlok är inte vad det ser ut att vara. Utvecklarna har valt ett helt annat sätt att bygga upp sin grafikmotor på. För istället att som i Commandos låsa kameran snett ovanför figurerna så kan den i Gunlok lätt flyttas omkring, zoomas och vinklas. Det hela blir till slut som ett klassiskt strategispel blandat med Ground Control-känsla. Och jag måste säga att jag gillar detta sätt att spela på. Motorn gör det mycket lättare att få en överblick över slagfältet och dina motståndare. Dessutom öppnar den helt nya möjligheter för bandesigners att bygga in höjdskillnader i banan, vilket som du nog redan gissat förekommer rikligt i Gunlok.

Att spel som är helt i 3D kräver mer av datorn är ingen hemlighet. Men Gunlok klarar även detta utmärkt. Med samtliga grafikinställningar på topp kunde jag fortfarande avnjuta ett ovanligt gott flyt. Allt detta trots att jag spelar i Windows2000 som i många test visat sig hantera spel sämre än Win98/ME.

Active pause - mer än nödvändigt!

Active pause är en mer än vettig funktion i Gunlok. Genom att när som helst trycka på mellanslagstangenten kan spelaren frysa spelet för att lugnt och försiktigt både planera och dela ut order till sina figurer. När du planerat klart, ja då trycker du bara på mellanslagstangenten igen och alla fyra figurer utför snabbt sina order.

Förutom denna Active pause-funktion så finns fler godbitar. När du till exempel placerat ut minor så går det lätt att välja själv när en mina ska explodera genom att använda F-tangenterna. Bra om du vill spränga vissa, men inte alla dina utplacerade minor. Dessutom kan du via Active pause-funktionen dela ut order till dina figurer och sedan klicka på respektive siffra när de ska påbörja utförandet. Kanske vill du låta figur 1 springa en bit innan figur 2 kommer efter?

Ljud och musik - Inget dunka dunka

Jag blev mycket besviken när jag insåg att träningsuppdragen inte innehöll en myndig berättarröst som förkunnade det som skrevs i den svarta rutan i skärmens övre del. Detta är något som ger många spel en gyllene start och som verkligen bygger upp stämningen direkt. Istället för detta har Gunlok diskret musik, något liknande den i AvP (Aliens versus Predator) som snarare försöker skrämmas än uppfylla stämningen. Skillnaden mellan Gunlok och AvP är dock att denna sorts musik funkar i AvP, men absolut inte i Gunlok. Nej, musiken i spelet kan bäst beskrivas som ett totalt misslyckande. Den passar helt enkelt inte in. Bättre vore om man skulle kunna sätta in egna CD-skivor, eller för den delen spela upp egna mp3-filer.

Multiplayer flyter fint

Den som direkt vill köra igång med multiplayerliret bör först hejda sig. Det är massor med saker man måste känna till för att hantera spelet och en runda på träningsbanan tar bara en kvart. Under denna tid blir du guidad steg för steg genom de olika spelmomenten, vapnen och tillbehören. När du väl klarat av detta, ja då är du i princip redo för strid. Men precis som i riktigt krig så slår erfarenhet allt. Det är alltså väl värt att först spela singleplayer ett par dagar för att få häng på det hela.

Det var lite klurigt att få igång ett Gunlok-spel över internet, men när det väl var fixat så märktes det vad det var man väntat på. Det finns fyra olika spelsätt att välja mellan. Förutom klassiska CTF och DM så finns också Rescue the President och Singleplayer Co-op. Rescue the President går som det engelska namnet antyder ut på att rädda en fängslad president från en väl beskyddad bas. Det ena laget ska rädda presidenten, det andra laget ska se till att han inte blir räddad (Counter-Strike någon?).

Singleplayer Co-op är något som i alla fall jag saknat i den senare tidens spel. Att tillsammans, till exempel över LAN, spela de vanliga nivåerna är mycket roligt och kräver ofta mer planering än vanligt. Men att försöka spela Co-op över nätet är inte värt besväret, du hittar oftare en idiot till medspelare än vad du tror.

Slutsats

På det hela taget är Gunlok ett roligt spel. Visserligen känns det lite uttjatat med idéen att en ensam människa ska kunna övervinna en hel robotarmé, kopplingarna till filmer som Matrix är självklara. Felet med Gunlok är dock att känslan aldrig riktigt infinner sig. Det är smådetaljerna lite här och var som gör att man hellre lägger Gunlok på hyllan än sitter uppe sent på småtimmarna och spelar som en galning.

Nej, de vapenglada robotarna lyckades inte locka mig tillräckligt. Efter ett par dagars spelande har jag nu lagt undan spelet till förmån för nya lir. Därmed inte sagt att Gunlok är dåligt, tvärtom, det har allt vad man kan kräva av ett nytt spel idag. Troligen har det också många fans, varav jag tyvärr inte är en.