Jag har personligen inte läst Robert Jordans böcker, jag kan klassa mig som en Tolkienfan av oskändad prakt, jag har läst lite David Eddings också, men i gyllene prakt stegar J.R.R Tolkien längst på min fantasyhimmel. Hursomhelst, Wheel of time är baserat på Robert Jordans klassiker med samma titel, jag hade läst en recension på ett konkurrerande engelskt forum, och recensenten där lovordade spelet såpass mycket; att jag bara var tvungen att skaffa mig det.

Introduktion

Efter en smärtfri installation (som använde samma gränssnitt som UT), så körde jag igång spelet, till min förvåning möttes jag inte av någon introduktionssekvens, utan ploppade rakt in på huvudmenyn, något som helt missats var det faktum att man måste ha CD2 i driven då man spelar, för att få höra musik och se introduktionssekvenser, när jag väl gjorde detta; och startade om, så visades en av de mest välgjorda introsekvenser jag sett på länge (tvåa efter Warcraft III introt), vackert rendrerat, välskrivna dialoger, en berättarröst som påminner om den där nissen som kör dialoger till filmtrailers. Hursomhelst så verkade spelet ha en väldigt välskriven story, så jag hade ganska höga förväntningar när jag väl kom in till huvudmenyn.

Singleplayer

I singleplayervalet så får man välja svårighetsgrad, och sedan kasta sig in i spelet, beväpnad med en liten luftbesvärjelse skall man så ta sig fram enligt handlingen. Jag hade förväntat mig ett fantasyspel i stil med Kings Quest, Mask of Eternity, eller åtminstone Thief, till min förvåning så började spelet påminna mer om det gamla Heretic, fast med en snyggare motor (med häftiga blixtar och regn). Faktum är att jag tappade intresset efter att ha slaktat Trolloc efter Trolloc, tittat på den fina himlen, och upptäckt att det här inte alls var något fantasyspel som gick hand i hand med storyn, utan ett actionspel med en välskriven story som ursäkt för att det skulle sälja. I min åsikt så är det här spektaklet inte bättre än Heretic då det kom för några år sedan, det hade knappt någon story alls, men klarade sig minst lika bra. Jo, förresten; musiken i spelet är fin också.

Multiplayer

Man kan spela det här liret över internet (såsom populärt), och för mig som är modemare, och sitter långt ifrån något LAN (ska visserligen på LAN i helgen, men ?) så var den här biten inte riktigt så intressant. Enligt tidigarenämnda recensent så var det just här som Wheel of Time sken igenom, man kan välja mellan fyra olika gubbar som har olika specialiteter (á la diablo), och sen hoppa in på en stor multiplayerbana och kasta onskefulla blixtar och sådant på varandra. På internet laggade det såpass mycket att jag undrar om de bara kopierat nätkoden från det gamla Unreal, och glömt bort att det faktiskt finns en totalt omskriven (i UT), jag satt nästan och kräktes de sista minutrarna jag spelade det här på multiplayer.

Slutsats

Jag har hittat ett lämpligt syfte för skivorna till spelet nu iallafall, den ena får fungera som trevligt fantasylyssnande (mp3 används, så man kan bara lyssna på musiken), och vill man visa en polare någon schysst filmsekvens, så ligger de som QT filmer på samma cd, den första skivan kan man göra två hål snett ovanför det i mitten, och en glad mun under; med en syl (eller något annat vasst, vill man roa sig lite; kan man ju leta efter grannkatten och använda dess huggtänder ). Det här spelet har fått mig att inse hur missbrukad spelbranschen är. Bläähk!