Vi kan väl börja med den mest uppenbara bristen #Marvel vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds har gentemot #sin föregångare: mängden karaktärer. Herregud, vad många tvåan har. 56 stycken! Det är nästan löjligt. Man får en omedelbar känsla av att drunkna när man tittar på skärmen där man väljer karaktär. Treans ynka 36 valbara superhjältar är skrattretande lite i jämförelse. Å andra sidan finns det betydligt mindre kassa/vidrigt designade karaktärer numera.
Färggrannare än en regnbåge.
Spider-man, Captain America, Doctor Doom, Magneto, Ryu, Chun-Li, Amaterasu och Chris Redfield är några av de mer kända profilerna, men här finns gott om riktigt skumma skurkar och okända hjältar. Man kan ju inte låta bli att älska en snubbe som kallar sig Super-Skrull, till exempel. Har ni någonsin hört ett mer skurkaktigt namn? M.O.D.O.K. (ett flygande jättehuvud) och Dormammu är andra favoriter. Som tur är kan man läsa på om alla karaktärer i spelet, när de först dök upp, vad de har för planer (en återkommande favorit verkar vara ”världsherravälde”) och vad de har för styrkor och svagheter.
En färgsprakande karamell
Marvel vs Capcom 3 är ett ganska fånigt spel. Precis som tidigare delar i serien. Det är svårt att inte bryta ut i skratt när man ser lilla pygmé-Arthur från Ghosts 'n Goblins ta sig an Hulken. Men, och det här är viktigt, det är just det som gör den här spelserien så fantastisk. Vansinne, galenskap, rena tokerier är del av dess DNA.
Dante gillar att göra skada, så också i det här spelet.
Och aldrig blir det så uppenbart som i striderna. Himlen faller ner över våra huvuden, Armageddon släpps lös, en virvelvind av pastellfärger och slängkappor tar vid som ingen sett maken till. Epilepsiframkallande specialattacker avlöser varandra, det är bombmattor, wrestlinggrepp, spindelnät, kulspruteeld, gigantiska legogubbar med hammare, hadokens, lasersvärd, elchocker – samtidigt. Det är oerhört underhållande bara att se på.
Den estetiska stilen gör mycket för spelet. Färgerna är djupare, skuggorna mer framträdande än i tvåan. De nya 3D-modellerna skänker än mer tyngd åt karaktärerna, grafikerna har dessutom pillat rejält med små detaljer som fartstreck och blänk i rustningar; saker som det är omöjligt att hinna tänka på i strid, men som bara genom att finnas där ger en makalös helhetsbild.
