”Realism” är ett högstatusord i bilspelssammanhang. Arkadracers packade med spelglädje och ystra funktioner står sig slätt mot spel… förlåt, simulatorer där trovärdig återgivning av verklig bilkörning är överordnat allt annat. #EA har förstått detta, och därför blir #Shift 2: Unleashed alldeles oerhört realistiskt, långt mer än namnkunniga konkurrenter som #Forza Motorsport 3 och #Gran Turismo 5.

Det menar spelets producent Marcus Nilsson när jag pratar med honom efter en stunds provkörning under bästa möjliga förutsättningar: i en racingstol bestyckad med högkvalitativ ratt och med färsk Shift 2-kod på de tre skärmarna. Och även om så stora ord låter #lite galet är han inte rädd att de ska slå tillbaka.

– Vi tror att spel som Forza och Gran Turismo är realistiska för att vi har lärt oss att det är så. Vi matas med ”realism”, men jag vågar stå för att vårt spel faktiskt är realistiskt för jag vet att det stämmer. Jag hävdar att vi visar hur det faktiskt känns att köra en racerbil snabbt.

Kameran sitter i position med förarens hjälm och vrider sig subtilt i samma riktning som vägen svänger. Snyggt!

Utan att ta ställning i realismfrågan överlag måste jag säga att det ligger något i det han säger. Detta något kan sammanfattas med ett ord – hjälmkamera. I cockpit-vyn sitter kameran monterad i hjälmen och den följer skallens rörelser under färden. Det ger en inlevelse som många andra racingspel, där cockpiten består av lite statisk grafik över kameran, inte är i närheten av. Storheten med Shift 2:s kameralösning är dels att den ger en enorm intensitet (det skakar och studsar brutalt), dels att den faktiskt förutser vad som väntar och ”tittar” framåt på ett trovärdigt sätt. När du kör bil på riktigt och kommer till en kurva scannar du av vägen en bit längre fram. Hjälmkamerans subtila vridningar ger en liknande effekt, och det är ytterst svårt att uppskatta statiska cockpit-vyer efteråt.

En kamera gör inget spel

Men oavsett hur bra hjälmkameran är (och om det inte framgick – den är bra) består en verklighetsnära racingupplevelse av fler faktorer, exempelvis bra bil- och däckfysik. Och även här menar Marcus att Shift 2 ligger i framkant.

– Jag vill göra det väldigt tillgängligt, säger han. GTR-serien är allt annat än det, men tillgänglighet gör inte ett spel blir mindre realistiskt. I Shift 2 kan du lägga på hjälpfunktioner som gör det enklare att köra, men fysikmotorn och hur bilen ligger på vägen är i grunden riktigt realistiska.

Fixar du Spa-banans Raidillon-kurvor med gasen i botten är du värdig ditt brösthår.

Mina inledande varv ger inget fog för det han säger. Hjälpmedlen är nämligen påslagna, men när jag stänger av kryckorna stiger utmaningen betänkligt. Jag kör bakhjulsdrivet och min för tidiga gasfot i kurvslutet straffas med tvära kast med bakändan, och efter sena inbromsningar finner jag mig hopplöst frånåkt av AI-förarna. Spelet kör tydligt mot det oförlåtande hållet, och att namnet Need for Speed tonats ner är ingen slump. Men även om det mesta av NFS-arvet försvunnit hänger några typiska extraprylar kvar, till exempel ett level-system som belönar dig när du följer uppmaningar som att hålla racinglinjen.

– Det här gången vet vi vilka vi är och vad vi vill göra för spel. Shift 1 var mer Need for Speed, mer arkad och mer av en kompromiss. Så är det inte nu. Med en uppföljare har vi en bättre utgångspunkt eftersom vi vet vad vi vill göra. Vi har läst alla recensioner av ettan och tagit åt oss kritiken från spelarna.

Nattkörning hör till nyheterna.

Det lovar gott. Fast mina första varv antyder att det, liksom i föregångaren, krävs handpåläggning för att få till en bra körupplevelse. Bilen överstyr, kränger vilt över vägen och är oerhört svår att köra rakt fram med i hög fart; kanske på grund av för snål deadzone på ratten, kanske för att styrningen är för känslig. Åtskilliga försök att ta Spa-banans legendariska Eau Rouge/Raidillon-parti i full fart misslyckas, jag sätter aldrig den snäva linje som är den enda belöningen för gasen i botten-galenskap genom den fruktade kurvkombinationen. Det blir bättre när jag skruvar med inställningarna, men jag hinner inte pilla tillräckligt för att bli helt nöjd, varken på Spa eller andra banor. Ändå är körkänslan tillfredsställande och det råder inga tvivel om att Shift 2 ska mätas mot mer allvarsamma bilspel snarare än NFS-seriens bling-bling och svulstiga attitydracing.

Huruvida Shift 2 klarar att tvätta bort fördomarna om att all EA-racing är arkad är en öppen fråga som får sitt svar en bit efter premiären i slutet av mars. Ambitionen, att göra ett stycke hårdnackad realismracing, är tveklöst uppriktig. Vi berättar hur bra den lyckas så snart vi fått tag på recensionskod.