Motorstorm Apocalypse

#Motorstorm var en av den unga PS3:ans stora namn. Spelutbudet till nya konsoler snuddar ofta vid framstressat, och även om #Eden Studios racingfest gjorde mycket rätt fanns brister som skvallrade om tidsbrist. Uppföljaren #Pacific Rift berömdes för förbättringar som split screen, varierade miljöer och fler celler i AI-förarnas hjärnor. Och inför den butiksaktuella tredje delen, #Motorstorm Apocalypse, pendlar förväntningarna från drömmen om arkadperfektion till fruktan för en slö genväg byggd på tidigare meriter.

Den tydligaste skillnaden är att världen havererat. I alla fall den del där upp till 16 ekipage idkar regelföraktande racing. Jordbävningar har slitit massiva sår i landskapet, städernas symmetri bryts och loppen körs mot en bakgrund av fullständigt kaos. Förutsättningarna för lite hederlig gammal gentlemannaracing är… låt oss kalla det olämpliga. I denna naturkatastrof ska du alltså kontrollera ett fartvidunder utrustat med kraftfull nitro som om den överanvänds spränger fordonet i bitar. Nitrotanken har för övrigt krympts påtagligt; den både töms och laddas snabbare än innan, och liksom i förra delen kyls motorn när man kör igenom vattensamlingar. Annars är upplägget att motståndare ska köras ifrån, genvägar hittas, bonuskort samlas – allt detta i ett landskap som förändras löpande när nya jordbävningar bryter ut.

Karriärläget är fördelat på tre karaktärer (egentligen en ursäkt för tre svårighetsgrader) som mellan loppen drar varsin story vars största förtjänst är att de kan klickas bort. Det handlar om att köra en jäkla massa bil enligt nämnda förutsättningar, från början så enkelt att du vinner med ena ögat slutet medan senare delar kräver en hel del bannötande. Det räcker inte med att lära sig banorna på vanligt vis, slår en jordbävning till blir det i praktiken en ny bansträckning för varje varv. Delvis frustrerande, delvis ett effektivt sätt att bredda utbudet. Uppdelningen i en svårighetsgrad per del känns inte alldeles genomtänkt; de senare delarna är duktigt svåra och utesluter de som inte äger tålamodet att grinda samma banor gång på gång. Varför inte bara låta spelarna köra karriären på valfri svårighetsgrad?

Stormen börjar bedarra

Mänskligt motstånd hittas både lokalt (delad skärm för upp till fyra spelare) och online (max 16 spelare), och de kan även kombineras. Din karaktär rankas efter tidigare meriter och när vissa mål uppnås blir saker som bättre bilar (det finns tre varianter av varje fordonstyp) och småförbättringar (så kallade perks) tillgängliga. Ett par av de senare är tillgängliga redan från början och du kombinerar dem efter behag, exempelvis snabbare nedkylning av nitron, bättre grepp och högre toppfart. Fordonsklasserna är 13 till antalet, samtliga från tidigare Motorstorm-spel samt nykomlingar som vindsnabba landsvägsbågar, muskelbilar och supersportkärror. Information om vad som behöver göras för att få tillgång till låsta prylar lyser dumt nog med sin frånvaro.

Spelet flyter föredömligt fint, med bra bilduppdatering och responsiva kontroller som gör körningen till en njutning. Ett av få klagomål gäller bågarna som i lägre hastigheter är extremt överstyrda. Annars beter sig de vilt varierande fordonstyperna som önskat: bågar svarar snabbt, muskelbilar bakhjulssladdar gärna och lastbilar har en mäktig trög tyngd. Fast fysiken börjar kännas åldrad och inkonsekvent; liknande krockar spränger ibland fordonet till smulor, andra gånger händer ingenting. Bristerna förtydligas av att jordbävningarna fyllt banorna med bråte, varför krockar hör till vardagen. Som kuriosa kan nämnas att banorna kantas av åskådare som dels saknar överlevnadsinstinkt, dels uttrycker sin uppskattning genom att beskjuta er. Apocalypse innehåller betydligt mer hinder än tidigare delar, och ibland känner jag att tur får ta aningen för stor plats – hundra varvs träning hjälper inte när föraren bredvid råkar krocka ut ett bilvrak framför nosen strax innan målgång.

Motorstorm Apocalypse gör ett par små ansatser till förnyelse, men det är i stora drag samma spel som tidigare delar. Trots allt tydligare ålderstecken och något inslag av ganska trist bandesign är det en nitrodopad adrenalinexplosion, eller med andra ord precis vad man förväntar sig. Men tiden går och för att FZ-medaljerna ska komma på tal behövs mer.