Om jag räknar bort Zelda var Red Steel det lanseringsspel som jag såg mest fram emot. På pappret verkade det ju lovande med inte bara skjutvapen utan även svärd som skräddarsyddes till wiins Wiimote och Nunchuk. Därför sitter jag nu här och försöker förstå vad som egentligen gick snett. Och tro mig - det finns en hel del smått och gott att välja på.
Problemen börjar tidigt
- med en oengagerande handling
Ta bara spelets soppa till handling som måste ha haft på tok för många kockar. Det hela börjar tämligen oskyldigt med att du, en livvakt som heter Scott, väntar på din japanska fästmös pappa som är högsta hönset i Tokyos mäktigaste Yakuza-klan. Lugnet varar nu inte särskilt länge för innan du hinner säga pappa-san har restaurangen stormats av män utsända av en rivaliserande klan som är ute efter din blivande svärfars mytomspunna katana. Inkräktarna slås dock tillbaka, mycket tack vare din hjälp, men de kommer inte iväg lottlösa, de lyckas nämligen kidnappa din fästmö. Även hennes far råkar illa ut och från sin dödsbädd ger han dig klanens heliga svärd tillsammans med två uppgifter - att rädda hans dotter och samtidigt återställa ordningen i Tokyos undre värld.
Om ni vill kan ni nu glömma handlingen lika fort som ni skummade igenom stycket ovanför. Den påverkar nämligen bara spelet negativt med krystade dialoger, tråkiga karaktärer och oengagerade uppdrag. Istället tar vi och hoppar till spelets starkaste sida, eller starkaste förresten, minst svaga är förmodligen en mer rättvis beskrivning av Red Steels tvådelade actionelement. Å ena sidan har vi den traditionella pangpang-delen som vi alla känner igen och på den andra har vi de beryktade svärdstriderna. Målet var att den unika handkontrollen till Wii skulle göra båda dessa delar till nya och betydligt bättre upplevelser. Och visst är det en ny upplevelse, men verkligen inte bättre.
Skjutandet har förvisso ett par bra egenskaper. Bland annat fungerar siktet med Wiimoten riktigt bra, även om det inte på långa vägar är lika snabbt och precist som din trogna mus till datorn. Det är också kul att du genom att vrida på Wiimoten kan lägga din pistol på sidan. Jo jag vet, det är en liten ynklig detalj som inte är särskilt viktig, men det är trots allt något positivt. Utöver detta handlar dock det mesta om olika nyanser av svart.
Bristerna är många
- men tre står ut
Jag skulle kunna rabbla på en bra stund om dessa nyanser men väljer tre. Den första är att du vrider din vy genom att dra siktet utåt kanterna. Detta får till följd att om en fiende uppenbarar sig i något av hörnen så är det väldigt knivigt att snabbt dra dit ett skott eller två. För så fort du närmar dig med siktet flyttar sig även vyn och du får börja om från noll igen. Som andra störningsmoment har jag valt det faktum att du laddar om, plockar upp vapen och öppnar dörrar med samma rörelse - ett snabbt ryck neråt med din Nunchuk. Många gånger har detta fått till följd att jag plockat upp ett nytt vapen då jag vill ladda om och laddat om när jag velat öppna en dörr.
