Går det att spela Grand Theft Auto IV som en helt vanlig, laglydig medborgare? Nej, det gör det förstås inte. Johan Martinsson försökte ändå.

Du kan kalla mig för medelsvensson. Jag är nämligen som folk är mest. En helt vanlig kille som tror på att vägen till lycka här i livet går genom hederligt arbete, goda värderingar och stabila förhållanden till andra människor. Och det är därför jag kommit till den här staden – till Liberty City, detta möjligheternas epicentrum. Platsen där drömmar går i uppfyllelse.

Min dröm är att leva ett liv här. Ett hederligt liv, långt borta från kriminalitet och våld. Ett helt vanligt liv. Och det här berättelsen om mitt desperata försök att fånga den drömmen.

(OBS: Alla tidsangivelser är baserade på den interna #Grand Theft Auto IV-klockan.)

Dag 1: Det värsta som kunde hända

Min kusin Roman är märkbart berusad. Han har kommit med bil för att hämta upp mig i hamnen, men besviket konstaterar jag att hans tillstånd knappast är ett som lämpar sig åt framförande av motordrivet fordon. Det blir jag som får köra.

Redan när jag stannar vid det första rödljuset upplever jag den förvåning som ska komma att prägla hela min vistelse i den här staden. Trafikanterna bakom mig verkar oerhört irriterade, nästan förorättade, över att jag har stannat. De tutar och skriker ”CAN WE ALL MOVE ALONG?!”, för att sedan, helt frankt, köra förbi mig. ”Herregud, det är rött ljus!” vill jag ropa, men jag vågar inte. Jag är lite konflikträdd. Som folk är mest.

Vid nästa rödljus händer samma sak, med skillnaden att folk bakom mig blir så desperata att de helt enkelt kör på mig. Roman märker ingenting. Han vaknar inte till förrän vi slutligen är framme vid hans lägenhet. Där jag ska få bo.

Roman raglar iväg till jobbet och lämnar mig att utforska kvarteret runt mitt nya hem.

”Det här är första dagen på fortsättningen av mitt helt vanliga liv!” tänker jag lyckligt, för att i nästa sekund råka gå rakt in i man med keps, som tappar sin kaffemugg, och när jag hastigt springer fram för att hjälpa honom lyckas jag istället springa rakt in i honom igen – så att han tappar balansen, ramlar, skriker ”Motherfucker!”, hoppar upp och börjar slå mig i huvudet med sina knytnävar.

Jag springer därifrån i panik.

En klart tveksamt inledning på mitt laglydiga liv.

Tre timmar senare har han sprungit efter mig, runt i kvarteret, i tre timmar. Inte nog med det, vid något tillfälle anslöt sig en annan, helt okänd, man till jakten. Förutom alla varven runt kvarteret har vi varit en vända uppe i Romans lägenhet också, eftersom jag hoppades på att männen kanske skulle ha hövligheten att lämna mig i fred där i alla fall. Men nej. Det blev bara en himla röra och sedan vi fick vi springa ner på gatan igen.

Jag är trött. De som jagar mig borde också vara trötta, men vid det här laget är det tydligt att de aldrig kommer att ge sig. Jag önskar att jag ägde en bil, så att jag kunde köra ifrån dem, men det gör jag inte.

Till slut får jag syn på två poliser som står och pratar i gathörn. Räddad av ordningsmakten! Jag springer rakt mot dem, med de uppenbart sinnessjuka männen i släptåg. De skriker efter mig. Hävdar att de ska, citat, ”fisa på mitt lik”. Haha! Inte ens nu kan de stävja sitt vansinne. De blir finkan för dessa herrar.

Det högljudda vansinneståget far, med mig i spetsen, förbi de båda konstaplarna på en meters avstånd.

De höjer inte ens ett ögonbryn.

”Men vad i hela friden" tänker jag, gör en U-sväng och springer rakt in i poliserna i ett klart panikartat försök att påkalla deras uppmärksamhet. Då ramlar de omkull, blåser i visselpipor och börjar jaga mig de med. Nu är jag utom mig av bestörtning, så jag springer rakt ut på gatan, blir påkörd – och när jag ligger där, på asfalten, tre timmar efter att jag påbörjade mitt helt vanliga liv i en ny stad, så tänker jag att jag inte kan hålla på så här. Jag måste sluta springa. Jag måste lita på rättssystemet.

När jag reser mig upp ger en av de galna männen mig en rak höger, och då ser jag hur en av poliserna drar sin pistol. Äntligen lite rättvisa! Men mannen går lugnt och obehindrat därifrån. Polisen riktar i själva verket skjutvapnet mot mig. Med en suck går jag ner på knä och låter dem arrestera mig.

Det var inte så här jag hade tänkt mig min första dag i Liberty City.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse