Upp, upp och iväg! När #Nintendo återanvänder sitt soldränkta Wuhu Island för fjärde gången har semesterparadiset aldrig varit mer lockande. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig överrumplad. Det var ju inte så här det skulle bli. Konceptet med en lättsam flygsimulator och stereoskopisk 3D i toppform låter förvisso snitsigt, men jag har redan sett ön till leda. Jag har kastat frisbee på den kilometerlånga sandstranden, cyklat över de gröna kullarna, joggat längs de porlande vattendragen och – inte minst – flugit genom grottorna, ner i den rykande vulkanen och genom gränderna i den lilla staden.
Det här skulle ju bara bli en teknikdemo, ungefär som #Wii Sports var för den viftvänliga konsolen när det begav sig. En kul demonstration – men utan speciellt mycket substans. Jag skulle tröttsamt konstatera att slottet stod lika kungligt på toppen klippan och att den avlägsna systerön, Wedge Island, med sin exklusiva golfbana låg där jag lämnade den. Allt skulle vara precis som vanligt. Och lite tråkigt.
Att landa med stil kräver finess.
Men jag spenderar timme ut och timme in bakom spakarna på mitt flygplan och jag blir aldrig mätt. Jag vill hela tiden ha mer. Och mer. Och lite till. Oavsett om det är de poängstinna uppdragen eller den fria flygningen som pockar på min uppmärksamhet sitter jag alltid uppkrupen i sängen med en glad känsla i maggropen. Hemligheten ligger i att Nintendo lyckas briljera med sin nya teknik samtidigt som de ger gamla, gamla Pilotwings en värdig uppföljare.
Stjärnklart
Jag föredrar att jaga gyllene stjärnor (läs: höga betyg) i de närmare 40 uppdragen. Allt från träningsrundorna i nybörjarklassen till den nagelbitande platinaklassen. Enligt gammal god Nintendo-tradition tar det tid innan det blir riktigt svårt, men det är självklart då spelet blir som roligast.
Flygplanet är naturligt nog den första flygmojäng du lär känna. Spelet lotsar dig sakta in i upplevelsen med enkelt snitslade banor och snälla landningar. Men ganska snart blir det tuffare när du måste kopiera ett annat flygplans konster och loopar. Eller vad sägs om att följa efter små brummande bilar uppför den snirkliga vägen genom tunnlar, under vattenfall och längs den stupande klippkanten – samtidigt som du måste skjuta sönder ballongerna som hänger i karossen?
Med hängglidaren måste du förlita dig på vind och strömvirvlar för att ta dig framåt och uppåt. Det gäller också att hålla tungan rätt i mun för att fota praktfulla bilder av fyren, den storslagna hängbron och Wuhu Islands alla andra underverk; allt för att håva in så mycket poäng som möjligt.
Djupet i grafiken är din bästa vän när du ska beräkna avstånd.
Jetpacket är klurigt att få grepp om, särskilt när det kommer till finlir som perfekta landningar och att pricka bränsledepåerna (inte helt otippat är det direkt oklokt att få soppatorsk 500 meter upp i det blå). Men med tiden blir du skickligare och den motordrivna ryggsäcken blir din bästa vän när det gäller att navigera de djupaste tunnlarna på Wuhu Island. "Men kan man inte styra med gyron då?", undrar ni kanske då. Där blir svaret nej, men den analoga styrplattan sköter jobbet med bravur.
Även om uppdragen är spelets guldgruva vill jag inte vara utan den fria flygningen. Det blir som en lugn oas mitt i det intensiva poängjagandet. Fast det är klart, inte ens här kommer jag undan samlarhetsen. Jag poppar ballonger för att öka på tidsgränsen, försöker hitta varje landmärke och åker genom ringar och samlar paket för att låsa upp smått meningslösa ting. Men kom igen – det är vägen som är mödan värd.
Det bästa har jag sparat till sist. Pilotwings Resort lyckas med bedriften att leverera fantastiskt mjuk, fin och djup 3D – som dessutom gör skillnad i spelet. Det är lättare att beräkna avstånd, landa med millimeterprecision och ta riktigt kluriga kurvor. Men på samma gång som jag blir imponerad så glömmer jag till slut av den smått revolutionerade ytan. Den smälter ihop med upplevelsen och blir bara ännu en av många byggstenar som gör Pilotwings Resort oemotståndligt – och den enda releasetitel du egentligen behöver till 3DS.
