Att dela ut piskor till allmänheten och sedan rikta sin nakna rumpa i vädret är ett märkligt sätt att marknadsföra ett spel. Men den vägen vandrade #EA och #Slightly Mad Studios när de i vintras förkunnade att #Shift 2: Unleashed blir det mest realistiska racingspelet någonsin. Simulatorfolket kommer parkera sina #Rfactor, GTR och #Race, kliva ur kärrorna och låta piskrappen dansa.

För ”realism” är heligt i racingsammanhang. Och även om varumärket Need for Speed tonats ner och Shift 2 ligger betydligt närmare verkligheten än den anrika arkadserien får det svårt att övertyga hardcore-folket om sin förmåga att leva upp till de stora orden. Shift 2 vänder sig snarare till en publik som vill ha sin racing någorlunda verklighetsnära, men samtidigt få köra Ferrari och Koenigsegg med klåda i gasfoten utan att nödvändigtvis sladda av i varannan kurva. Realism à la #Forza och #Gran Turismo, om man så vill.

Bromsar som glöder så intensivt att man anar ett smältverk i minatyr i hjulhuset.

Liksom i första #Shift kastas du abrupt in i testlopp som mäter dina körkunskaper och föreslår svårighetsgrad och hjälpmedel. Därefter kliver föraren Vaughn Gittin Jr in och förklarar upplägget med ett par ”awesome!” och ”sick!” så tyngda av attityd att NFS-loggan kliver fram från sitt undanskymda hörn. Men den får snällt krypa tillbaka, körmässigt saknas tydliga släktband till arkadsläktingar som #Hot Pursuit.

Trimma med måtta

Asfaltsracing på slutna banor utgör spelets grundbult och i vanlig ordning går karriären från slappa vardagsbilar som Golf GTI via prestandaåk (exempelvis Porschar och Mercor) till rå urkraft från Bugatti och Koenigsegg. Varvkörning i de olika klasserna utgör lejonparten av karriären och den varieras med drifting (svårt men kul), två sorters elimineringslopp (sista föraren slås ut antingen var 30:e sekund eller varje varv), retrobilar och uthållighetslopp. Banorna, 36 till antalet, hämtas från världens alla hörn och innefattar godingar som Spa, Road America, Brno och Nürburgrings nordslinga. Ungefär lika många biltillverkare medverkar; betydligt mindre än i Forza 3 och Gran Turismo 5 men med olika modeller inräknade stannar antalet på ungefär 140, vilket jag tycker är fullt acceptabelt.

Nattkörning är en av nyheterna.

Bilarna är indelade i fyra prestandaklasser. Varje klass har stor spännvidd, varför det är klokt att snabbt kolla in uppgraderingsmöjligheterna. De följer Forza 3:s stil, alltså att varje ny pryl höjer prestandapoängen och att det gäller att balansera farthöjande uppgraderingar med sådana som förbättrar köregenskaperna. Går du all-in med turbo och trim får du en snabb men okörbar bil.

Uppgraderingsmöjligheterna är bra men lite för pilliga, jag saknar möjligheten att låta spelet köpa en bra blandning som gör bilen så bra som möjligt i innevarande klass, kanske även att det köper en så bra balans som jag för tillfället har råd med. Istället finns en snabbtrimningsmöjlighet som skyfflar på precis allt (om man har råd), men den känns onyttig.