Operation Flashpoint: Red River

Det börjar illa. Vi är fyra och ska tillsammans försvara en kulle i en stad någonstans i fjärran östern. Ingen av oss har en aning om vad vi håller på med och ingen verkar ens kapabel att ta skydd bakom en stenmur utan att av misstag klättra över den – rakt ut i den ymniga fiendeelden! Jag är chef och lyckas med konststycket att kalla in granatkastare på fiendens position, bara för att strax upptäcka att de skjuter rökgranater. Toppen. Nu ser vi inte fienden, medan de ostört kan avancera mot vår utsatta position. När kineser börjar dyka upp i husen bakom oss ger vi upp och springer mot helikoptern för att evakueras. En av oss klarar det.

Det är pressevent och vi provar multiplayerdelen av #Operation Flashpoint: Red River. På Xbox 360. Som gammal (tänk dig ungefär tiden före Romarrikets grundande) OFP-fantast måste jag medge att det känns lite som hädelse att plocka upp handkontrollen. Men efter ett par timmars svettigt och intensivt co-op-spelande måste jag medge att Operation Flashpoint fortfarande har den där magin. Det handlar inte om realism, och har egentligen aldrig gjort det. Det handlar snarare om den perfekta balansen, att lyckas simulera realistisk krigföring utan att för den sakens skull bli trist. Och det är just vad Red River gör. Precis som dess föregångare #Operation Flashpoint: Dragon Rising så känns det här spelet som om du är en del av en liten elitgrupp soldater i ett stort krig.

Helt i originalets anda är Red River också lite småfult. Det kanske är för att vi spelar multiplayer, men från det ögonblick jag kliver av helikoptern inser jag att vissa offer fått göras i den heliga skärmuppdateringens namn. Det är en märklig kombination av långa (ibland mycket långa!) avstånd och vackra ljussättningar å ena sidan, samt grovt tillyxade texturer och skuggor som ser ut som om de föll från legogubbar å den andra. Det övergripande intrycket är ett spel som är funktionellt snarare än bildskönt, även om jag antar att den singelplayer-kampanj jag ännu inte provat är vackrare än så här. Och det är oerhört skönt att faktiskt få använda sitt prickskyttegevär till vad det är avsett för: att skjuta folk på långt avstånd. Det kan inte bara vara jag som stör mig på att så många spel låter dig använda ett 50-kalibrigt prickskyttegevär och sedan har kartor som aldrig är längre än 100 meter på någon ledd.

Deras egen väg

Det gör å andra sidan inte så mycket att Codemasters inte satsat på att skapa det nya Crysis eller Call of Duty. Red River har andra kvalitéer som i mina ögon är betydligt viktigare. Nämligen inlevelse och mycket intuitiva kontroller. Vi tar det sistnämnda först.

När jag sätter mig med spelet kan varken jag eller de andra tre journalisterna något om kontrollerna. Vi får en liten fusklapp, men den har vi inte tid att titta på när kulorna börjar vina på alla sidor. Då är det tur att det här spelet har riktigt genomtänkta och enkla kontroller. Då menar jag inte enkla som i ”din mamma kan lära sig dem på fem minuter” utan snarare som i ”om du spelat ett FPS någon gång i ditt liv sitter de direkt”. Det verkar inte finnas något coversystem så du är hänvisad till att huka dig bakom skydd bäst du kan på egen hand. Å andra sidan får sikta-knappen (vänstertriggern, i vanlig ordning) dig att höja huvudet en smula så att du kan kika över de vanligast förekommande murarna och betongsuggorna. Däremot verkar det bara gå att klättra över vissa murar – midjehöga sådana, medan både lägre och högre hinder är totalt oöverstigliga hinder. Förhoppningsvis en bugg som fixas innan release. Övriga kontroller är likaledes lättfattliga och naturliga, med undantag för ordermenyn, men den är det ändå bara den som för befälet som behöver lära sig.

Framför allt har det här spelet massor av intensiv känsla. När vi efter några timmar tillsammans blivit ett lite mer samspelt team och avslutar med en omgång konvojeskort faller allt på plats. Vi rör oss som ett väloljat maskineri, ropar ut siktade fiender i konvojens väg, håller ner dem med kulspruteeld medan några går runt och flankerar dem och vi når slutmålet utan att någon dör. Det känns som om vi verkligen klarat något – och framför allt är det förbannat kul. Om mindre än tre veckor får vi se vad det resulterar i för betyg.