Det är märkligt hur vissa saker aldrig förändras. Solen går upp varje morgon, snön smälter och det blir vår varje år och punkarna kryper fram från sina gömställen. Och flygsimulatorer brottas med mängder av problem och buggar vid release. I #Cliffs of Dovers fall handlar det om det senaste spelet i den legendariska IL-2 Sturmovik-serien som en gång revolutionade genren med bildskön terräng och avancerad fysik. Och den här gången är världen under dina vingar vackrare och mer detaljerad än någonsin. Som namnet antyder handlar det här om slaget om Storbritannien, då tyska och engelska plan kämpade för livet över Engelska kanalen och den brittiska landsbygden.
Störtbomba med Stuka är inte lätt, men förbannat kul.
Du kan flyga lite över tiotalet plan, bland annat klassiska Bf-109, Ju-87 Stuka och Spitfire. De är alla helt underbara att flyga och varje kännra känns verkligen annorlunda i mina händer. Solen kastar skuggor i cockpit och reflekteras i siktet när du har den i ryggen (tips: ställ upp ljusstyrkan när det händer, så kan du se hårkorset ändå). Flygkänslan är suverän. Efter lite övning börjar du verkligen känna när ditt plan blir segare och sladdrigare precis innan det stallar och slutar flyga. Och om det blåser är det en större utmaning att taxa din sporrhjulskärra till banänden än det är att faktiskt flyga den när du väl lyft. Precis som på riktigt, alltså. Luftstriderna blir också mycket bättre av att planet talar till dig med knarranden, knakanden och diverse ljud som låter dig veta vad som händer.
Kraft under huven
Allt detta och den ljuvligt detaljerade grafiken kräver förstås en dator som klarar av att dra lasset. För min del trodde jag att min hyfsat uppdaterade burk skulle gå på knäna eller dö helt, vilket verkade bekräftas första gången jag laddade ett träningsuppdrag (som för övrigt äger rum i en Tiger Moth, precis som det ska vara!) Det hackade, flimrade och frameraten var nere i ensiffrigt en bra stund. Men när alla texturer hade laddat stabiliserade det sig, och därefter hade jag inga större problem med grafiken. Att träningsuppdragen inte är särskilt hjälpsamma alls är en annan femma. Dessutom är spelet smart nog att behålla någon del av texturer eller 3D-motor i bakgrunden, så när du väl laddat ett uppdrag en gång, går det mycket fortare att ladda nästa. Det tackar vi för.
Ond bråd död har aldrig varit så vacker. Eller så buggig.
Det är tyvärr inte tal om någon dynamisk kampanj, även om uppdragen är mer händelsefulla och dynamiska än tidigare. Det verkar som tur är inte heller som om du kan vinna kriget på egen hand, som i vilken Hollywoodfilm med Ben Affleck som helst. För varje plan går du igenom en serie fördefinierade uppdrag där vart och ett drar sitt lilla strå till andra världskrigsstacken. De stora modifieringsmöjligheterna garanterar dock mer eller mindre att någon kommer att skapa en dynamisk kampanj för den som vill ha en sådan – själv är jag nöjd med välskrivna semihistoriskt korrekta uppdrag, och det får jag. Dessutom kan du spela multiplayer med upp till 128 (!) spelare, men tyvärr bara i form av enstaka uppdrag eller dogfights – alltså inga co-opkampanjer. Men det enda multiplayerläget är onekligen ett episkt sådant. Om någon har datorkraft och tid att hålla igång den så kan en enda server vara uppe i dagar, eller hur länge som helst egentligen. Nya uppdrag kan startas, eller så kan man ha en gigantisk 128-spelares hårboll över engelska kanalen nonstop i en vecka om man orkar.
