Det tar fem minuters spelande, sen är jag tillbaka i pojkrummet i slutet av 90-talet. Okysst, ogift och redan då oändligt spelnördig. Vi var ett gäng som bestämt hävdade att #Duke Nukem 3D minsann var överlägset #Quakes grovhuggna polygoner och färgschema bestående av fyra nyanser av brunt. Vi spenderade lika mycket tid på att bygga banor som att döda varandra på dem.
Multiplayerläget i #Duke Nukem Forever teleporterar mig tillbaka till den tid då pickups och vapen var viktigare än killstreaks och ett gevär du får först vid nivå 40. Försök förklara för någon som växt upp med #Counter-Strike och #Call of Duty att du börjar varje runda naken sånär som på en pistol.
Spela för ditt liv i ett kasino
Onlineläget är också #Gearbox Softwares egna bidrag till den brokiga saga utveckligen av Duke Nukem Forever är. Något sådant fanns inte när de plockade upp spillrorna av tidernas mest försenade spel från då punkterade #3D Realms. Jag frågar Randy Pitchford om varför han tyckte det behövdes.
– Spelade du multiplayer i Duke Nukem 3D? Det var på många sätt unikt för att du inte bara kunde vinna över din motståndare med ett rappt sikte utan även med list. Du kunde gömma några rörbomber i ett rum med övervakningskamera och detonera dem i samma ögonblick din polare sprang framför linsen. Försökte han överlista dig genom att rensa rummet med raketgeväret kunde du sitta i en lufttrumma, vänta på att han hade uppmärksamheten åt fel håll och krympa honom till något stampvänligt istället. Något sådant hade ingen sett förut.
Antikrundan i spelform
Spellägena har du säkert redan läst om och under min eftermiddag på #2K Games kontor i Windsor, London, fick jag tillsammans med en handfull nordbor testa alla förutom Team Dukematch. Dukematch är såklart ett läge där alla ska skjuta ihjäl alla och flest antal frags när tiden är ute vinner. Det är också nostalgins kärna. Gör blodpalt av motståndet med devestatorns raketorgie, frys dem till iskalla statyer eller krymp dem till miniatyrer för den ultimata förnedringen. Här handlar det bara om att hitta rätt vapen, överraska fienderna och ha ett ivrigt avtryckarfinger.
Jag önskar att mänskliga motståndare vore så enkla
Det känns berfriande enkelt och märkligt nog ganska piggt i dagens onlineutbud. Retrofräscht kan vi kalla det. Den första banan, ett söndertrasat stadsdistrikt, underhåller med sina vertikala strider där vi springer fram över lyftkranar och letar powerups i kloakerna. På den andra befinner vi oss vid ett Hoover Dam som fått besök av vad som ser ut som en gigantisk facehugger, vilken ligger utfläkt i vattnet. Med gångvägar runt om men med de bästa vapnen i mitten blev det alltid en avvägning mellan att försöka pricksjuta någon på håll eller hoppa in i smeten och röja.
