Dag 10: Återkomsten
Jag vandrar igenom ödelandet igen. Jag har spenderat en knapp vecka i Vegas - och jag vet att jag aldrig vill tillbaka dit. För hur kunde jag tro att Vegas var för mig? Hur kunde jag vara så dum? Vegas är inte plats för en hederlig medelsvensson som bara vill leva laglydigt, i lugn och ro. Det är en plats dominerad av organiserad brottslighet, hejdlös dekadens, droger och våld. Jag förstår inte att jag inte insåg att ödelandets hjärta var mörkt och ruttet. Ju mer jag närmade mig det desto längre bort ifrån mitt älskade medelsvenssonliv kom jag ju.
Därför är jag nu på väg åt andra hållet. Mot det som var den här resans startpunkt – och som måste bli dess ände. Cirkeln måste slutas. Jag måste tillbaka till Goodsprings.
Äntligen hemma igen.
Och väl där, i det lilla samhället där ingenting händer – där jag hör hemma – går jag in till Chet i byns affär igen. För att höra det jag inte hade tid att lyssna på där i början av resan. Om hans upplevelser av New Vegas:
– I’ve been there twice. Both times I drank a lot of liquor and lost most of my caps at the cards tables. In that order, now that I think of it.
Om jag bara lyssnat på dig Chet. Om jag bara.
