Allt är suddigt. En skev, rostig fläkt snurrar ovanför mig och det är som om den blåst bort allt som en gång måste ha funnits i mitt huvud. Var är jag? Vem är jag? Vad är jag?

– Vad heter du?

En vithårig, rynkig man sitter vid min sängkant, och det är när han ställer frågan som jag upptäcker det enda som är självklart i min trasiga hjärna:

– Svensson.

Jag får se mig i spegeln och upptäcker en medelålders man med råttfärgat hår som jagats upp på skalpen av sitt eget hårfäste. Sedan får jag testa mina förmågor i en slags maskin. Jag går och ställer mig framför den och får se mitt värde för styrka:

”5/10 – Average joe”

Och då minns jag vem jag är. Jag är Medelsvensson. Ja, jag är ju Medelsvensson! Jag har ju kommit till detta postapokalyptiska ödeland för att leva ett helt vanligt liv – ett liv baserat på hederligt arbete, stabila värderingar och sunda förhållanden till mina medmänniskor.

Mitt fullständigt ordinära äventyr börjar nu. Du får följa med den här gången också.

(OBS: Alla tidsangivelser är baserade på den interna #Fallout: New Vegas-klockan)

Dag 1: Ett sorgligt sökande efter sysselsättning

Jag har vaknat upp i det lilla totalförstörda samhället Goodsprings, och ortens bar är det första målet på min resa. Givetvis inte för att jag vill inhandla alkohol, utan för att möta en kvinna vid namn Sunny Smiles. Hon ska, enligt den gamle mannen som jag vaknade upp hos, kunna hjälpa mig att komma till rätta. Men till min besvikelse verkar hon inte vilja visa mig hur jag ska kunna hitta ett hederligt arbete eller någonstans att sova på nätterna. Istället ska jag skjuta med ett gevär på uppradade flaskor. Jag har aldrig hållit i ett vapen förut, så det känns väldigt obehagligt. Men eftersom jag är lite konflikträdd, så som folk är mest, så spelar jag med.

Efter ett antal pinsamma försök frågar Sunny Smiles om jag vill hänga med henne och hennes hund på monsterödlejakt.

”Verkligen inte”, svarar jag. ”Det verkar farligt”.

Dödsorsaken fastställdes aldrig , men det var rätt uppenbart att Sunny Smiles hund såg någonting fruktansvärt i samma ögonblick som den avled.

Istället går jag till byns affär för att köpa förnödenheter. Affärsinnehavaren – Chet – verkar vilja berätta om sina upplevelser i New Vegas, men det har jag inte tid med. Istället börjar jag rota i min ryggsäck – och där hittar jag till min förvåning en massa skjutvapen. Detta kommer jag inte att behöva, tänker jag och säljer allihop. Istället köper jag saker som säkert kan komma till pass i mitt nya liv:

En hatt – om ökenvärmen blir för intensiv. Lite mjölk – om jag blir törstig. En bok – om jag får tråkigt. En brödrost – om… jag behöver rosta bröd.

Jag går runt i Goodsprings och försöker hitta någon form av försörjning. Arbetsmarknaden verkar rätt mättad. Yrkena ”Doktor”, ”Barägare”, ”Håglös bonde”, ”Robot”, ”Monsterödlejägare” och ”Håglös dynamitgubbe” är redan upptagna, och eftersom ingen av dessa verksamheter framstår som särskilt blomstrande så verkar det inte vara någon idé att fråga om anställning. Utbildningsmöjligheterna är också begränsade – det enda som möter mig när jag förväntansfull och pirrig går in i samhällets skolbyggnad är några slags jätteinsekter som genast försöker ha ihjäl mig. Jag springer därifrån i panik.

Till slut lyckas jag dock skaffa mig ett slags jobb. Det ryktas om att banditer ska överfalla samhället och jag tar på mig att organisera ett försvar. Det går bra – alla utom den håglösa dynamitgubben går med på att hjälpa till. När anfallet väl kommer gömmer jag mig bakom en sten och tittar på. Det är fruktansvärt! Människor som dödar andra människor – det är en syn som jag inte vet om jag någonsin kommer att kunna tvätta bort från min hornhinna.

Lyckligtvis slutar det lyckligt. Byns invånare klarade av att försvara sig, och det enda offret på den goda sidan blev Sunny Smiles hund. Men det verkar hon inte bry sig ett skit om. Istället går hon bara därifrån som om ingenting hade hänt.