Redan spelets inledning vittnar om att #Shadows of the Damned inte är som andra spel. När såg du senast en spelskapare skryta om sina insatser i förtexterna, liksom? När såg du senast förtexter i ett spel? Jag applåderar alla sådana initiativ. Jag ser fram emot en värld där spelomslag kan komma att prydas av texten ”från mannen bakom Gears of War” eller ”Shigeru Miyamoto presenterar Super Mario 35”. Att männen och kvinnorna som faktiskt gör spelen exponeras för allmänheten är ett litet men viktigt steg spelmediet behöver ta för att konkurrera med de mer accepterade kulturformerna.
Med det sagt kommer givetvis aldrig Shadows of the Damned någonsin komma i närheten av kultursidorna. Det är inte det som Goichi Suda (eller Suda 51 som han helst kallar sig), Shinji Mikami (Resident Evil) och Akira Yamaoka ((Silent Hill), spelets dream team, har haft i åtanke. Nej, de har tänkt på dig. Stackars, stackars dig. Du som spelat det mesta, du som sett det mesta. Du som noterat hur allt fler spel likriktas, lobotomeras och dras ner i en trist slentrian i syfte att nå så många konsumenter som möjligt. De har tänkt på dig och hur de ska få dig att le igen.
Uppdrag Överraska
Garcia ”Fuckin” Hotspur är en demonjägare. Hans flickvän Paula har blivit kidnappad av demonlorden Fleming, en trilsk rackare med tre par ögon, som härskar över Underjorden i ensamt majestät. Visst låter det bekant. Ett lätt sätt att beskriva Shadows of the Damned är att säga att det är vad man får om man korsar Resident Evil 4 med Dante's Inferno. Men det är verkligen inte hela sanningen. Garcias incitament till resan ner i helvetets eldar är bara till hälften drivet av kärlek till sin flickvän. Han drar dit lika mycket för möjligheten att få slå någon på käften.
Det blir nämligen snabbt uppenbart att Garcia är ganska... korkad. Inte testosterondrivet korkad, som de flesta andra spelhjältar, utan helt enkelt lite dum. Detta blir tydligt under de många konversationer han för med sin svävande dödskallekompis/pistol/lykta (som är en förrymd demon vid namn Johnson). Trots att båda ser imponerande tuffa ut får man ändå intrycket att det är Helan och Halvan som snubblar runt bland lavasjöar, borggårdar och horhus. Och det är det här som är spelets starka sida. Det är oerhört svårt att sätta en stämpel på det. Är det roligt? (Ja.) Är det spännande? (Ja.) Är det läskigt? (Ja.) Är det väldigt, väldigt konstigt? (O ja.)
Uppfinningsrika snuskigheter
Mest av allt är Shadows of the Damned ett väldigt fånigt spel. Garcia drar explicita sex-skämt stup i kvarten, när Johnson är i pistolform heter han Boner, senare i spelet kan han uppgraderas till Big Boner. Halvnakna kvinnor dyker upp titt som tätt, vid ett tillfälle får du chansen att traska runt på din flickväns rumpa i en bisarr drömsekvens.
Den här pilska grabbigheten hade jag gärna varit utan, men om man ska jämföra päron och äpplen så är det här tusen gånger bättre än attityden och tonen i #Duke Nukem Forever. Där kändes det bara elakt och plumpt, här finns åtminstone en viss grad av barnslig uppfinningsrikedom – som en bro byggd av bröst.
Ja, du läste rätt där. När Suda 51 tokar till det tokar han till det som ingen annan. Spelet är fullt av dylika utropstecken och charmiga sidospel, bland annat finns det en rolig shoot em up-sektion gjord i papier mache. Dessutom återvänder Mikami till sin klassiska stugbelägring i #Resident Evil 4 och gör en snygg pastisch på den, komplett med Evil Dead-referenser. Hurra!
Speldesign som gnisslar
Tyvärr hurrar man inte lika högt åt allt. Själva spelmekaniken är lite av en besvikelse, med tanke på att Mikamis tidigare alster utmärker sig just där. Missförstå mig rätt, det är kul att blåsa huvudet av odöda ruttnande lik, men det känns inte lika belönande som när man gjorde det i – du gissade det – Resident Evil 4 eller för den delen #Vanquish.
Spelet är visserligen ganska varierat med gott om olika fiender och bossar, samt skumma utspel. Rätt vad det är blir man till exempel jagad genom en kuslig skog av en zombifierad version av den flickvän man försöker rädda. Eller så ska man ta sig igenom ett nedsläckt bibliotek genom att ta rygg på en självlysande jättesnigel.
Men Shadows of the Damned frustrerar nästan lika mycket som det underhåller. Det är alldeles för mycket hämta nyckeln-uppdrag (eller i det här spelets fall, hämta jordgubben). Vissa avskum är en enda plåga att ta av daga (speciellt en osynlig typ under spelets senare hälft, det ska inte behöva ta tjugo minuter att mosa en ”vanlig” fiende). Och, tja, det är inte särskilt svårt, om man säger så. Så visst, betyget speglar ju det. Men det hindrar inte mig från att rekommendera Suda/Mikami/Yamaokas trippade tripp till tokstan. Är du trött på de trista, konventionella spel vi matas med till vardags är det här onekligen ett strålande ljus i mörkret. Eller ett utsträckt långfinger till etablissemanget.