Kombinationen 3D-skjutare och spelkonsol brukar med ett fåtal undantag ge uselt resultat. Hela spelgenren från Quake och framåt är liksom byggd på förutsättningen att man har lärt sig hantera en freelook-mus tillsammans med tangentbord på ett numera vedertaget sätt. Visst, det har gjorts djärva försök, men i närmast samtliga fall har handkontrollen genererat avsevärt sämre resultat om man jämför med PC-styrning.
Därför blir jag inte så lite förvånad när Kofotsgordon är ytterligt lättdresserad på Xboxen. OK, det är inte riktigt som PC, och det tar ett tag att lära sig handjobbet, men i jämförelse med allt annat annat jag stött på i actionspelsgenren (och då räknar jag in storheter som Microsofts eget Halo 2) så är HL2 i en klass helt för sig själv. Kontrollerna har exakt rätt känslighet, och efter bara en kort stund sitter snabbvalen naturligt. Vapenbytena är till och med överlägsna PC-varianten: med hjälp av d-paden byter man blixtsnabbt mellan pistol (och revolver) som ligger uppåt, kofot och gravity gun nedåt, granater till vänster och maskingevär till höger. Smart, enkelt och effektivt. I vissa avdelningar har man också lite extra hjälp med att sikta, eftersom det annars skulle varit nästan omöjligt att ta sig förbi dem.
Gordon och hans värld
De flesta är redan bekanta med storyn bakom Half-Life 2, men här är i alla fall en kort recap för våra nytillkomna läsare. Spelarens alter ego, Gordon Freeman, en av de få överlevande från den av huvudkrabbor och andra utomjordingar invaderade forskningsanläggningen Black Mesa (Half-Life, 1998) börjar resan ombord på ett tåg som just stannar vid perrongen i öststatsmetropolen City 17. Staden fungerar som ett slags koncentrationsläger i futuristisk tappning, där propagandan skvalar ur högtalarna allt medan gigantiska affischer på ledaren (Dr Breen från Black Mesa, numera alien-lakej) kontrasterar skarpt mot den dystopiska miljön. Det är kombinatet som styr, och dess polisstyrka finns överallt. Människor misshandlas, förhörs och förs bort godtyckligt. Kombinatet är dock endast en lydregim till de verkliga makthavarna den utomjordiska invasionsstyrkan som lagt världen under sig (med god hjälp av Dr Breen som lämnade walk-over för mänskligheten).
Som nyligen inflyttad får Gordon dock begränsade tillfällen att fördjupa sig i de enskilda människornas problem eller ägna sig åt någon omfattande sightseeing. Knappt har han satt foten på perrongen innan han befinner sig på rymmen från kombinatets polisstyrka en våldsam flykt på liv och död som leder via City 17s bangårdar, till kloaksystem och vidare på hemmasnickrad svävare via floddeltat ut på landsbygden där motståndsrörelsen det finns som tur är en sådan - har sitt högkvarter.
Vad som skiljer Half-Life 2 mot nära nog samtliga andra spel i den här genren är den närmast oändliga variationen både på miljöer och uppdrag. Man ska undvika att bli uppäten av Antlions på stranden, bekämpa head crab zombies med gravitationsgevär och sågklinga, tämja nyss nämnda Antlions och sedan använda dem för att storma fiendens baser, utkämpa tunga infanteristrider sida vid sida med motståndstrupper mot gigantiska mördarmaskiner à la Världarnas krig. För att bara ta ett par exempel. Kort sagt: det är ett närmast hysteriskt tempo från början till slut, och man hinner aldrig ha tråkigt.
Source + Xbox = sant
Grunden till hela spelet är förstås Valves banbrytande spelmotor Source, som när Half-Life 2 kom för ett år sedan krävde en veritabel monster-PC för att flyta på ordentligt. Nu har Valve lyckats med konststycket att få samma Sourcemotor att rulla på snart fem år gamla Xbox, med betydligt mer begränsade grafik- och processorresurser. Och de har gjort det med bravur, förutom vid ett fåtal tillfällen (t ex när ett 20-tal bensintunnor exploderar samtidigt, soldater sprängs i bitar och brokonstruktioner faller samman) så tuggar det på mjukt och fint i 30 rutor per sekund (detta har jag läst mig till, jag har inte mätt själv). Visst, grafiken är en aning mindre detaljrik, men det är knappast något man märker av under spelets gång.
Kombinera detta med de bästa 3D-skjutarkontrollerna hittills på en Xbox (i alla fall av dem jag stött på), fantastiska miljöer och ett suveräna ljudeffekter, och det är bara att konstatera att Valve har lyckats med att få in en fullträff igen. Half-Life 2 borde användas som skolexempel på hur en lyckad konsolkonvertering ska gå till.
Det enda som hindrar Half-Life 2 från att kamma hem full pott är att det helt saknas multiplayerfunktion. Visserligen har H-L 2 aldrig kunnat hävda sig i konkurrensen mot Counter-Strike, men visst hade det varit roligt om man hade kunnat bekämpa Dr Breen och hans anhang tillsammans med en kompis..?
