Call of Duty 2: Big Red One har ingenting att göra med Call of Duty 2 till pc, denna upplaga är förbehållen Xbox, Playstation 2 och Gamecube. Undertiteln anspelar på den amerikanska arméns 1st Infantry Division, vilket är den amerikanska arméns äldsta fortfarande aktiva division (grunden lades under första världskriget). Historien utspelar sig under brinnande andra världskrig, där du som medlem av en mindre grupp soldater besöker samma krigsskådeplatser som den verkliga förebilden. Det innebär strider i norra Afrika 1943, invasionen av Sicilien och Italien samma år och slutligen kampen mot nazister i Frankrike och Tyskland i krigets slutskede.

Det eviga kriget

De senaste årens massiva mängder spel baserade på kriget är översvallande. Hur gör man då för att förnya en spelidé som tjatats sönder och samman? Det gör man inte, konceptet säljer nämligen fortfarande. Nytänkande är alltså inte Big Red Ones grej, istället förlitar det sig på välrepeterade och välfungerande inslag. Alltså: till största delen fotsoldatsjobb med fem, sex medkrigare växlat med att du får styra stridsvagnar, skjuta fiendeflyg från ett bombplan, med mer. Ett smart variationsdrag som minskar risken att du tröttnar på ständiga infanteristrider.

Call of Duty-serien har, liksom en förkrossande majoritet av spel på detta tema, alltid belyst de allierades syn på kriget. Så också nu: tyskar, italienare och annat axelmaktsfolk får i vanlig ordning nöja sig med att utgöra anonyma måltavlor. Fullt begripligt med tanke på storyn, men samtidigt belyser det behovet av nytänkande. Nåväl, röstinsatserna görs med den äran av skådisar från Band of Brothers-serien och även om dina kamrater är en aning anonyma (eller så är det min oförmåga att minnas ansikten som lyser igenom...) så lyckas de förmedla känslan av att vara en i gänget av vanliga skyttesluskar.

Supersoldater

Vid sidan av standardvapnen (ett begränsat antal åt gången) springer du emellanåt på grövre doningar, företrädelsevis i situationer när den hårt scriptade handlingen kräver så. Klara uppdragsdirektiv, den välbekanta MoH/CoD-kompassen och en bandesign fylld av mer eller mindre logiska hinder leder dig hela tiden rätt, och i pressade situationer lönar det sig att lyssna på kamraternas varningsvrål. De är (för det mesta) ovanligt aggressiva och ger sig gladeligen i kast med väntande faror utan att du behöver gå i fronten. En krånglighet är att du inte kan skjuta dem hursomhelst; pekar du bössan på dem händer inget när du trycker av. Bra eller dåligt kan diskuteras, problem uppstår hursomhelst när du har fienden på kornet och inte kan skjuta eftersom din medkrigare inte har vett att hålla sig ur skottlinjen. Nämnvärd är också deras exceptionella stryktålighet.

Xboxen ålder är nuförtiden uppenbar på den grafiska fronten. Ändå är utseendet fullt godkänt och förmodligen i närheten av vad maskinen kan leverera. Man lyckas klämma in gott om händelser på skärmen och ändå få dugligt flyt. Singleplayerdelen är en relativt kortlivad historia om 13 uppdrag som du utan större problem tar dig igenom på en helg. Längre livslängd ges i onlinedelen, där 16 personer kan mötas i fyra spelformer (DM, TDM, CTF, Domination) på ungefär tio banor.

Behöver det som fungerar fixas?

Big Red One är inte så stort som namnet antyder. Inte heller är det något nytt, snarare ett kompetent hopkok av vad vi upplevt gång efter annan de senaste fyra åren. Vill du prompt ha nytänkande är detta ingenting för dig, men i ärlighetens namn är nog shootergenren då fel speltyp för dig överlag. För att sammanfatta: ett gediget hantverk, om än något uttjatat.