Inget spel var lika efterlängtat vid lanseringen av Xbox 360 som Perfect Dark Zero. Joanna Darks första framträdande, efter sin bejublande debut på Nintendo 64, för oundvikligen med sig högt ställda förväntningar. Som om detta sedan inte vore nog har det jämförts med Halo, spelet som satte Xbox på kartan. Rares FPS-titel har således en hel del krav på sig, men om någon utvecklare har det som krävs så är det den klassiska utvecklaren från de brittiska öarna.

Alla som spelat ett FPS på konsol kommer genast att känna sig som hemma i PDZ. Det är i grunden ett högst traditionellt FPS och styrningen är precis så exakt och smidig som det går att förvänta sig av en välgjord titel i genren. Men även om det är traditionellt så finns det trots allt några saker som skiljer det från andra shooters. En av dessa är möjligheten att slänga sig och göra en kullerbytta för att undvika fiendens eldgivning, något som blir rejält användbart på högre svårighetsgrader, men kanske framförallt när det är dags att spela mot mänskliga motståndare. Är du emellertid mer av en försiktig spelare som försöker att oskadliggöra fienden innan de får chansen att göra detsamma med dig är spelets ”skydd”-funktion något för dig. Står du mot en vägg behöver du bara trycka på rätt knapp för att ställa dig en position där du kan titta runt hörnet för att sedan hoppa fram i precis rätt ögonblick och sätta ett par välriktade skott i en överrumplad fiende. Till synes två små egenskaper, men som trots det bidrar till att höja spelet över de allra mest traditionella FPS-spelen.

Ett FPS är inte underhållande utan bra vapen och här bör inte PDZ göra någon besviken. Arsenalen är i grunden väldigt klassik då den innehåller både pistoler, hagelgevär, automatvapen och krypskyttegevär. Skenet bedrar dock en aning då flera av vapnen har egenskaper som skulle göra James Bond avundsjuk. Till exempel kan ett av spelets automatvapen projicera en holografisk bild av dig själv i bästa Star Trek-stil i ett försök att lura motståndaren. Vill du sedan gå ett steg längre kan du alltid använda pistolen som gör dina fiender förvirrade och börjar anfalla sina vänner. Till skillnad mot många andra FPS kan du emellertid inte bära runt på alla vapen samtidigt. Du har istället fyra platser för vapen där en pistol tar upp en plats, hagelbössa tar upp två och det största automatvapnet tar upp alla fyra platser. Detta fungerar väldigt bra då det tvingar dig att göra ett tydligt val som faktiskt påverkar dina möjligheter att klara av de olika svårigheter som slängs mot dig.

Singleplayer

Tack vare möjligheten att spela igenom hela den uppdragsbaserade kampanjen tillsammans med en bekant finns det egentligen ingen specifik enspelarkampanj. Om du tar dig an kampanjen ensam eller med en vän spelar ingen roll för handlingen, den är ändå lika tunn och full av klichéer. Eller vad sägs om en ond affärsman som söker efter en mystisk artefakt? Visserligen tar handlingen en hel del mer eller mindre överraskande vändor, men den blir aldrig mer än en ursäkt för att få skjuta en hutlös mängd fiender i inspirerande miljöer. Kampanjen är uppdelad på uppdrag som i sig består av delmål som måste uppfyllas för att du ska få gå vidare. Missar du ett av målen är det bara att börja om från början eller om du nått tillräckligt långt från en på förhand definierad sparplats. Det finns alltså inte någon möjlighet att spara dina framsteg under ett uppdrag. Irriterande? Kan vara, men om sanningen ska fram ger det spelet en välbehövlig dos av extra livslängd. Det går heller inte att förneka spänningselement som vetskapen om att ett skott kan tvinga dig att spela om hela uppdraget ger. Eller glädjen och lättnaden som infinner sig när du till slut lyckas ta dig igenom uppdraget helskinnad.